Tvärtom. Han svarar alltid mycket explicit.
I mars fick jag syn på honom i flyget ner mot Krim. Har ni tid att prata, undrade jag, och han gav mig ämabelt en halvtimme av sin tid. Då konstaterade han att vi går mot ett nytt kallt krig och att det är västvärldens eget fel. Han var klädd i tofflor och vi flög bägge ekonomiklass.
Förra veckan gjorde jag en intervju med honom – i Hufvudstadsbladet och Svenska Dagbldet – som vid det här laget har delats över 2400 gånger på facebook och citerats i svenska, finländska, norska, danska och estniska medier. Där hotade han med ett tredje världskrig om västvärlden inte gör upp med sin russofobi.
Efter intervjun konstaterade Finlands utrikesminister Erkki Tuomioja beskt att journalister som letar efter rubriker också får dem. Det har han förstås rätt i. Men att Markov skulle ta i så till den milda grad hade jag inte väntat mig, och jag tror inte att det var spelat.
Han var arg.
Många har påpekat att Markov bara är ett av Vladimir Putins så kallade doverennoje litso eller personliga sändebud. Det är sant. Sant är också att han inte tillhör Putins allra innersta krets. Men Markov är en person som väldigt väl kan formulera Kremls tankevärld, trots att han överdriver och hotar.
Han är inte vem som helst – han känner Putin personligen, och de möts ofta. Han har ofta sagt saker som åtminstone för mig har varit till stor hjälp när det gäller att förstå hur Putin tänker.
Det är det som intresserar mig – att förstå Putins motiv, hans bevekelsegrunder och hans världssyn. Ibland blir det tydligare när man talar med hans egna i stället för med västvända experter som resonerar som vi. Vill man veta vad som sker i Ryssland får man inte hela bilden om man bara väljer uttolkare med samma referensramar som en själv.
Ändå kan jag ibland ställa mig frågan om det är värt att göra intervjuer som skrämmer upp folk, vidgar klyftorna och får Ryssland att framstå i en om möjligt ännu mer negativ dager. Svaret är alltid detsamma: Det är värt det om det får oss att veta något nytt, något mer.
Under mina första fyra år i Moskva, som Yle:s korrespondent 2006-2010, gick jag på många av oppositionens ynkliga små demonstrationer, där antalet OMON-soldater var lika stort som antalet demonstranterna – och vi västerländska journalister ännu fler.
Då ställde jag mig ofta frågan om jag inte snedvred bilden av Ryssland genom att hela tiden gå på demonstrationer som stöddes av en bråkdel av befolkningen.
Sedan inföll dumavalet i december 2011 och den första stora anti-Putindemonstrationen. Under resten av året samt större delen av 2012 fortsatte dessa omfattande demonstrationer mot valfusk, korruption och Putin. Ingen hade förutsett dem, därför att de inte gick att förutse.
Man vet aldrig exakt när någonting i ett samhälle förändras. Man inser det först efteråt.
Anna-Lena Laurén är Hufvudstadsbladets och Svenska Dagbladets korrespondent i Moskva