Riksrevisionens granskning av urvalssystemet till högskolor och universitet är i det stora hela ett styrkebesked.
Sverige finns det två huvudsakliga vägar in på högre utbildningar. Den ena via genomgående flit under gymnasieåren, som mynnar ut i en betygsrad bra nog för att komma in på drömutbildningen. Den andra via en intensiv och stressande dag där alla högskoleprovets delar ska betas av för att få ett resultat som står sig i konkurrensen. Det är de huvudsakliga urvalsgrunderna vid antagningen, gymnasiebetyg och högskoleprovet.
Riksrevisionens granskning av urvalssystemet till högskolor och universitet är i det stora hela ett styrkebesked. På deras torra myndighetssvenska heter det att systemet "fungerar i huvudsak väl."
Visserligen klarar sig studenter som antas via högskoleprovet sämre än de som antas via betyg, men det vore förhastat att använda det som ett argument mot högskoleprovet.
Att det ser ut så är inte särskilt överraskande. För att nå fina betyg i gymnasiet krävs åtminstone visst mått av studieteknik och disciplin, men det är inte lika nödvändigt för att klara av högskoleprovet. Samtidigt är högskoleprovet en oumbärlig andra chans, och Riksrevisionens granskning visar att mellan de sist antagna studenterna – alltså de som presterat sämst på gymnasiet respektive högskoleprovet – märks på de flesta utbildningarna ingen skillnad. Att då minska antalet platser på högskoleprovskvoten kommer inte att öka genomströmningen.
Det går det däremot att göra på vissa högt eftertraktade och hyfsat krävande utbildningar, däribland till läkare och ingenjör, där det faktiskt syns en skillnad beroende på vilken väg in studenter tagit. Med tanke på behoven på arbetsmarknaden, kanske man vill ge universiteten större makt att skruva lite på rattarna på vissa utbildningar, för att få in fler studenter som kommer palla för trycket.
Högskoleprovet en oumbärlig andra chans för många elever.
Samtidigt kommer man aldrig att uppnå en hundraprocentig genomströmning, och det är inte heller önskvärt. Folk måste kunna ändra sig, upptäcka att en utbildning inte passar, eller hoppa av i förtid för att man fått jobb. Och folk måste kunna få en andra chans.
I slutändan är det en sund princip att inte slå sönder något som är trasigt, och antagningsgrunderna till högskola och universitet är något som fungerar väl – både plugghästar och struljeppar som skärpt sig får chansen att visa vad de går för i högre utbildning.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående skribent på Liberala Nyhetsbyrån