Man ska akta sig för att sätta sitt hopp till att en enda reform, som införandet av lärarlegitimationer, ska vara lösningen på skolans stora och mångfacetterade problem.
Systemet med lärarlegitimationer genomfördes i Sverige 2011. Reformen syftade till att öka lärarnas kompetens, göra yrket mer attraktivt för att locka fler att bli lärare, höja rättssäkerheten för eleverna och förstås stärka skolresultaten. Nästan femton år har passerat sedan dess, vilket nu gör det möjligt att se på reformen i backspegeln, vilket Riksrevisionen nyligen har gjort.
Riksrevisionens granskning visar att införandet av en lärarlegitimation inte alls fått de resultat politikerna hoppades på. Andelen lärare med pedagogisk högskoleexamen har inte ökat. Tusentals lärare undervisar i ämnen, årskurser och skolformer de inte har behörighet i. Och fortfarande är det få som vill ta steget och utbilda sig till lärare.
Det är ett tydligt underbetyg, ett F, till reformen som inte lyckats nå upp till målen. Kanske var de något högt ställda. Att sätta sitt hopp till att en reform ska vara lösningen på stora och mångfacetterade problem kommer ofta på skam. Det är ändå tydligt att det är hög tid för den liberala utbildningsministern, som ett tag till heter Johan Pehrson, och skolminister Lotta Edholm (L) att vårda idén om en lärarlegitimation som en garanti för kompetens och kunnande.
En särskilt allvarlig del av Riksrevisionens rapport berör hantering av olämpliga lärare. Vi lever i en tid då kriminella gäng rekryterar bland barn och unga. Hur illa det kan gå illustrerade nyligen en granskning av SVT (20/2), som avslöjade hur en radikal islamist – som av säkerhetspolisen stoppats från att jobba som väktare – ändå kunde beviljas lärarlegitimation och få anställning på skolor.
När en ansökan om lärarlegitimation behandlas, är registerkontroll inte en del av processen. Lämplighet spelar inte in. I stället ligger det på arbetsgivaren, som har en lagstadgad skyldighet att göra ett registerutdrag – dock enbart vid nyanställningar.
Dessutom påpekas att det finns indikationer på att Skolinspektionen inte alltid får nys om olämpliga lärare, på grund av att huvudmän underlåter att rapportera eller att domstolar inte fullföljer sin underrättelseskyldighet. Ett annat uppenbart hål i systemet är att Skolinspektionen saknar uppdrag att hantera anmälningar mot lärare som saknar legitimation – trots att de utgör var femte lärare som verkar i svensk skola.
Vad gäller anställningsprocesser har skolminister Lotta Edholm uppdragit åt Skolverket att ta fram riktlinjer, och öppnat för att se över att myndigheten ska kunna ta del om information om olämpliga lärare innan legitimation beviljas (SVT 20/2). Det är steg i rätt riktning.
När barnkullarna blir mindre, blir lärarbristen på sikt mindre påtaglig.
Skolministern har även påpekat (DN 11/1) att det finns ett gyllene tillfälle nu när barnkullarna blir mindre och lärarbristen därför på sikt mindre påtaglig. Bristen har varit en viktig anledning att tillåta undantag från kraven på behörighet, helt enkelt för att även en olegitimerad lärare är bättre än ingen alls. Stora kullar som lett till överfyllda och kaotiska klasser har dessutom sannolikt bidragit till att en framtid som lärare tett sig mindre lockande för unga som väljer utbildning.
Problemen i svensk skola hänger ihop, och är större än systemet med lärarlegitimationer. Ändå är det en av de saker som politikerna behöver se över och förbättra. Legitimerad lärare ska även betyda lämplig lärare.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är fristående skribent på Liberala Nyhetsbyrån
Mimmie Björnsdotter Grönkvist