Liberalerna har hamnat i den sämsta av världar. Inte tillräckligt långt från mitten för att hålla ställningarna mot partierna på högerkanten, men tillräckligt långt för att skrämma i väg väljare vänsterut.
Om folk röstade som de verkligen tycker skulle de liberala partierna vara ett eget, mäktigt tredje block. Cirka 30 procent av de svenska väljarna placerar sig enligt upprepade undersökningar ”varken till höger eller vänster” på den politiska skalan.
Men även om en stor andel av väljarna positionerar sig i mitten är det få som är i exakt mittposition. Särskilt i system med starka block finns väljare som med extra eftertryck vill markera vilken sida av mittlinjen man står på. Därför tenderar liberala mittenpartier ha färre väljare än vad de skulle ha om alla röstade enbart efter hur de uppfattar sin position på höger-vänster skalan.
Statsvetarna talar om ”riktad röstning”.
Ta Liberalerna som exempel. Vem har inte mött en väljare som sagt ”Egentligen tycker jag som Liberalerna, men jag röstar på Moderaterna för jag vill extra tydligt markera avstånd från Socialdemokraterna”?
En sådan person ägnar sig åt ”riktad röstning”.
Ställda inför detta dilemma har Liberalerna svarat på två sätt. Båda är fel. Tillsammans ger de en viktig del av förklaringen till partiets kräftgång i opinionsmätningarna.
Ett sätt har varit att röra sig bort från mitten genom att knyta sig mycket nära de andra Tidöpartierna – inte bara som ett resultat av överenskommelsen, utan också till deras idégrund.
Partiet har därmed hamnat i den sämsta av världar. Inte tillräckligt långt från mitten för att hålla ställningarna mot partierna på högerkanten, men tillräckligt långt för att skrämma i väg väljare vänsterut.
Liberalernas tapp sedan valet 2022 fördelar sig jämnt mellan Moderaterna och Socialdemokraterna, visar siffror från SCB. Man har med andra ord öppnat dörrarna för väljarflykt åt både höger och vänster samtidigt.
Det andra sättet, som verkar vara temat för partiets interna ”Selma-process” och vars resultat ska tas upp på Landsmötet i höst, är att tona ned ideologins betydelse till förmån för renodlad sakpolitik. Men valforskningen visar att av alla skäl som angavs för att rösta på Liberalerna 2022 kom ”ideologi” högst. Sex av tio av partiets väljare såg den som viktigt skäl. Liberalernas karaktär av idéparti lever kvar, och att undvika idédebatten är ett stort misstag.
Vision Selma, döpt efter döpt efter Selma Lagerlöf som var med och grundade Folkpartiet ska vända krisen i opinionen.
En motsatt strategi hade varit mer verksam. Liberalerna borde ha fullföljt sitt budskap från valet 2022 som handlade om att befästa den liberala mittenpositionen. Det talades om värderingsgrundade ”röda linjer”. Man lovade vara ”den liberala vakthunden”. Men de ”röda linjerna” var ganska otydliga från början och visade sig vara skrivna i blyerts. ”Vakthunden” har som bäst presterat ett lågmält morrande, icke hörbart för de flesta. Inte ens när Sverigedemokraterna avslöjades med anonyma konton där det hetsades mot liberala övertygelser blev reaktionen särskilt stark.
Politiken inför valet 2026 måste fyllas med ännu tydligare ideologiskt innehåll. Liberalerna måste driva sakfrågor som adresserar dagens stora ideologiska motsättningar. De rör liberala grundvärden, sådant som mångfald, tolerans, öppenhet och den rättighetsbaserade liberala demokratin.
Högerpopulismen har sedan start sett liberalismen som sin huvudmotståndare. Det är hög tid att ta upp den kastade handsken.
Lennart Nordfors
Fil dr i statsvetenskap och tidigare biträdande partisekreterare för Liberalerna (då Folkpartiet)