Finns det ens några röda linjer kvar för L att försvara?

Gästkrönika

Åren mellan 2002 och 2006 var en kul tid. Fredrik Malm (L), nu utbildningsutskottets ordförande i riksdagen, var ordförande för Liberala ungdomsförbundet och tillsammans med mig i förbundsstyrelsen satt bland annat Mats Persson (L), numera arbetsmarknads- och integrationsminister.

Mycket kretsade förstås kring politik, men vi blev också goda vänner. Och genom diskussioner, ett ständigt stötande och blötande av ideologiska stötestenar, formade vi våra gemensamma politiska identiteter. Inte minst Mats och jag delade ofta åsikter och landade i samma slutsatser.

Tidöavtalet och delar av regeringens politik har därför känts som ett dubbelt svek. Dels vad som egentligen blev av med Liberalernas röda linjer mot SD. Dels på ett mer personligt plan: Hur kan de som var mina vänner gå med på det här? Det är en känsla av vemod. Plötsligt tycker mina gamla kompisar att Sverigedemokraterna är helt okej. Att målet att hålla Socialdemokraterna borta från makten helgar alla medel. 

När slutade Mats Persson och Fredrik Malm att bry sig om den ideologi och de principer vi en gång var överens om, frågar Karl Rydå.

Foto: Jakob Åkersten Brodén/TT

Jag tänker på min ungdomsförbundstid när jag läser om de protester som nu genomförs runtom i landet. De genomförs som en reaktion på utredningen om informationsplikt som ska lämnas över till regeringen i slutet av november.

Då får vi se hur utredaren Anita Linder tänker sig att offentliganställdas föreslagna skyldighet att rapportera papperslösa till Polisen eller Migrationsverket kommer att se ut. Och i vilken mån det kommer att göras undantag för till exempel skol- och vårdpersonal.

I Tidöavtalet slogs det fast att det skulle lämnas förslag ”till en ordning med informationsutbyte och anmälningsplikt mellan Polisen och myndigheter som kan antas komma i kontakt med personer som befinner sig illegalt i landet”. Men redan här, innan ”informationsplikten” gått vidare och blivit en statlig utredning öppnades för undantag från huvudregeln. De fyra samarbetspartierna skrev att det kan ”finnas situationer där en anmälan skulle strida mot ömmande värden, till exempel i sjukvården”.

Under hela processens gång har detta varit Liberalernas försvar av förslaget, att det ska finnas undantag, till exempel inom skolan och sjukvården. Samtidigt som Sverigedemokraterna hela tiden har motsatt sig för många särregler. Så här med en färdig utredning runt knuten har inte positionerna ändrats. L vill ha undantag, SD säger nej.

Johan Pehrsons Liberalerna vill eller förmår inte upprätthålla de röda linjerna mot Jimmie Åkessons Sverigedemokraterna.

Foto: Christine Olsson/TT

Men Liberalerna borde aldrig släppt fram förslaget i Tidöavtalet. Det borde ha varit en röd linje. Och det borde vara självklart att man göra sitt bästa för att förhindra att det någonsin blir lagstiftning. Även om den skulle komma med undantag.

För lek med tanken att det ändå blir så att skol- och vårdpersonal undantas. Det gör det så klart mindre dåligt. Men varför är det rimligt att till exempel bibliotekarier, brandmän, psykologer eller socialarbetare fortfarande förväntas agera ställföreträdande gränspolis.

Oavsett vilka yrkeskategorier som kommer att omfattas av anmälningsobligatoriet är det att lägga ett orimligt – och principiellt tveksamt – ansvar på människor som valt att viga sina yrkesliv åt något helt annat. Det är också fullt möjligt att tycka att papperslösa inte bör uppehålla sig i landet, utan att kräva medverkan av landets offentliganställda i en halvfrivillig angiveriapparat.

Det lär väl till sist bli ett regeringsförslag. Men om inte det slutgiltiga förslaget är så pepprat med undantag att det i praktiken är meningslöst är min fråga till Mats Persson, Fredrik Malm och mina andra gamla partikompisar: Varför accepterar ni sådana här saker? När slutade ni bryr er om den ideologi och de principer vi en gång var överens om?

Karl Rydå är politisk chefredaktör på Upsala Nya Tidning (lib). Texten har tidigare publicerats där