En gråtande man lutar sig mot en buss som träffades av en av de ryska missilerna.
Nyheten om missilattacken i Sumy på söndagen nådde mig i en ukrainsk soldatbunker. Vi var alla uppkopplade via en satellitterminal och kollade nyheterna mellan samtalen.
Ryssland hade angripit centrum av staden med ballistiska missiler. De första uppgifterna talade om 20 döda men dödstalet steg snabbt. I skrivande stund har 34 personer mist livet, med över hundra skadade.
Soldaternas reaktion var bitter, kort men återhållen. ”Hur ska man kunna diskutera något med dessa människor” konstaterade en av dem stilla.
Det är så det låter från de allra flesta som jag talar med här i landet. Ryssland är och kommer att förbli vad det är. Ryssarna vill kuva Ukraina och vägen dit är att fortsätta döda ukrainare, så många som möjligt. Därför är alla diskussioner, samtal, förhandlingar, eller vad man väljer att kalla det, i bästa fall meningslösa.
I sämsta fall är de farliga eftersom de ger Ryssland manöverutrymme på slagfältet och på informationsarenan som man annars saknar. Uppgörelser som förlitar sig på Moskvas goda vilja innebär att Ukraina åläggs olika restriktioner i kriget medan Ryssland har full frihet att lura, bedra och mörda eftersom de kan göra det ostraffat.
Den amerikanska reaktionen på massmordet i Sumy var betecknande. Efter många timmars tystnad sade president Donald Trump, som svar på en journalistfråga, att han trodde att attacken var ”ett misstag” innan han övergick till sin vanliga harang om att kriget är hemskt och Joe Bidens fel. USA:s president håller noga fast vid sin vägran att placera något som helst ansvar på Ryssland, än mindre tvinga ryssarna att sluta kriga.
Sörjande lämnar blommor och leksaker på en av de platser där missilerna slog ned.
Och sambandet mellan orsak och verkan är tydligt. Ryssland säger nej till vapenvila, USA gör ingenting. Ryssland bombar Kryvyj Rih den 4 april och dödar 20 ukrainare, däribland nio barn. USA gör ingenting. Ryssland attackerar Sumy den 13 april och dödar minst 34 personer. Donald Trump rycker på axlarna.
Den tydligaste kommentaren från ukrainska militärer rör den tilltänkta vapenvilan i havet. De gör det inofficiellt, eftersom den ukrainska statsledningen tvingas spela med i den amerikanska teatern. Budskap: ”Vi behöver ingen havsvapenvila.” Ukraina kontrollerar redan det som man behöver kontrollera för en någorlunda fungerande civil sjöfart. Ryssland har inte mycket att erbjuda i utbyte mot att Ukraina upphör att attackera och montera isär den ryska Svartahavsflottan.
Ja, det skulle väl vara att Ryssland slutar bomba Ukrainas hamnar. Denna ryska terror har gått lite under radarn. Lastfartygen fortsätter gå in och ut, bland annat för att föra ut viktigt spannmål ut i världen. Men de som arbetar i hamnen tar stora risker.
En av räddningsarbetarna vilar en stund, nära den universitetsbygggnad som förstördes i den ryska attacken.
Jag tittar på foton som tagits av en ukrainsk officer för dokumentation. Bilderna visar följderna av missilattacker mot hamnarna i Odessa. Uppgifterna om antalet dödade och sårade har offentliggjorts men dessa foton har aldrig visats. Officeren bläddrar i bildmappen i sin telefon och rabblar datum. Döda sjömän och hamnarbetare ligger på lastkajen. En mötte döden när han lastade något på eller ur en lastbil. En chaufför sitter i sin lastbilshytt utan huvud.
Odessas stora centrala hamn har inte upplevt några attacker sedan 11 mars då fyra syriska sjömän dödades. Men andra hamnar fortsätter bombas. Det är så Ryssland samtalar om fred.
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen