Den genomsnittliga månadslönen i Sverige 1994 var 15 600 kronor. Arvodet för en riksdagsledamot låg på 26 500 kronor. Statsministern tjänade 65 000 och övriga statsråd 55 000 kronor.
I dag har arbetande i snitt en lön på 38 300 kronor i månaden. Riksdagsarvodet är 75 500. Statsråden tjänar 150 500 och statsministern 191 000 kronor.
Ersättningen till personer som sökt och väntar på beslut om asyl är däremot densamma som 1994 – 71 kronor per dag. Ukrainska flyktingar, vars skyddsskäl har erkänts, har samma ersättningsnivå. Om man gör den här jämförelsen, ser man utvecklingen utöver inflationen. De ekonomiska villkoren för de mest utsatta människorna i vårt land kan ställas mot den inkomstnivå som de allra flesta svenskar tar för given.
Det har snart gått två år sedan Ryssland drog igång det fullskaliga kriget mot Ukraina och de första ukrainska flyktingarna kom till EU.
Redan på våren 2022 fick politikerna varningar från bland annat migrationsjurister: Sveriges beslut att lägga sig på den absoluta miniminivån i villkoren riskerade att skapa extrem fattigdom och en limbosituation.
Så ser det ut nu. Dagersättningen som motsvarar halva försörjningsstödsnormen är den mest iögonfallande delen, men det finns fler. Ukrainskan Khrystyna Hevchuk sammanfattade dem häromdagen i ett debattinlägg i Global Bar Magazine.
Trots att många ukrainare har bott i Sverige med erkänt skyddsbehov i snart två år så folkbokförs de inte. Det betyder att de saknar ett svenskt personnummer och kan inte skaffa bank-id. De har därmed svårigheter att teckna abonnemang, kan inte hyra bostad i första hand och stöter på patrull när de ska handla på nätet. De kan inte identifiera sig för kontakt med myndigheter och företag över telefon och har svårt att ta sig fram i vårdsystemet, där de för övrigt bara har rätt till akut vård.
Eftersom de ukrainska flyktingarnas sociala rättigheter är begränsade får de inte heller vabba eller vara föräldralediga, trots att de i dessa fall jobbar och betalar samma skatter som andra.
I somras gjorde regeringen klart att kommunerna får erbjuda ukrainarna SFI och anslog ett symboliskt statsbidrag. Men detta är fortsatt frivilligt för kommunerna. Ingen ukrainare är garanterad SFI. Och de har ingen rätt till medel från CSN för att finansiera andra studier.
Ukrainare som är i Sverige med stöd av EU:s massflyktsdirektiv kan inte heller få ett annat, bättre, uppehållstillstånd på grund av arbete, studier eller familjeanknytning. Omkring hälften av de ukrainska flyktingarna jobbar i olika omfattning. Men de får inte kvala in för permanent uppehållstillstånd via egen försörjning.
Sådana är de svenska reglerna.
De utan jobb lever i fattigdom. Ukrainare som köar efter matkassar från frivilligorganisationer är numera en normal syn i svenska städer. Till det kan läggas osäkerheten. Ska man försöka rota sig i Sverige, vänta på att bli utkastad eller söka sig någon annanstans i världen.
Många har redan valt det sista och rest vidare. Det tycks också vara syftet med den svenska politiken som Tidöpartierna och Socialdemokraterna står bakom: Avskräcka nya ukrainska flyktingar att komma till Sverige och se till att så många som möjligt av dem som redan är här lämnar landet.
Är det inte syftet? Ja, vad är det då?
Alex Voronov är fristående liberal skribent på Liberala nyhetsbyrån och tidigare politisk redaktör på tidningen