Glöm inte hedersförtrycket

Ledare

Det har nu gått en månad sedan publiceringen av tidningens reportageserie om hedersförtryck.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Intresset från läsarna har varit mycket stort. Berättelsen om det unga paret, som tidningen kallade Leila och Khaled, var stark i sig. Men historien avslöjade även ett otillräckligt, och i vissa fall obefintligt, skydd för personer som är utsatta för hot i hederns namn, brister vid placering i skyddat boende och avsaknad av kunskap om hedersförtryckets omfattning lokalt.

Leila och Khaled var hemmahörande i Eskilstuna, men de beskrivna problemen finns på fler håll, vilket sakkunniga kunde bekräfta.

Frågan är vad som händer nu. Kommer engagemanget, framför allt från lokala politiker, att slockna när det mediala strålkastarljuset blir svagare? För så är det allt för ofta. Den politiska aktiviteten stannar vid några klyschor och hittar inte riktigt hela vägen till det grådaskiga vardagsarbetet.

Några som vill hålla frågan vid liv är Liberalerna i Eskilstuna. Gruppledare Stefan Krstic efterlyser i en interpellation en kartläggning av det hedersrelaterade våldets och förtryckets omfattning i Eskilstuna och en handlingsplan mot detsamma.

Att just Liberalerna driver på är naturligt, då de föreslog en kartläggning redan 2016. Den politiska majoritetens nej den gången kan ligga till grund för de brister vi ser i dag. Poängen med en kartläggning är nämligen inte bara att få fram viktig information om förtryckets omfattning och karaktär. Det är även ett sätt att höja aktiviteten i kommunorganisationen för frågan och sätta större politiskt tryck på den.

Och här skulle man önska en högre ambitionsnivå även från Liberalerna. Mot bakgrund av de slutsatser som gjorts i studien från Örebro universitet, som kartlade hedersproblematiken i Stockholm, Göteborg och Malmö och som presenterades i höstas, finns det mycket mer att göra än att ”bara” få fram information om vem som drabbas och hur.

Lika viktigt är att synliggöra de problem som möter dem som arbetar med hedersproblematik inom myndigheter och frivilligorganisationer. Det kan handla om fördomar som skymmer sikten och gör att exempelvis hedersförtryck inom ateistfamiljer eller det som drabbar män eller äldre kvinnor inte upptäcks. Men det kan även röra organisatoriska brister och svårigheter i samarbeten mellan myndigheter och andra aktörer.

Samtidigt får problemfokus inte innebära att allt det arbete som utförs i dag målas i mörka färger. Även exempel på lyckade insatser och samarbeten bör lyftas fram.

En kartläggning får i sin tur inte överbyråkratiseras, något som kommuner är väldigt bra på, utan användas som just en kunskapsöversikt. Inte heller behöver man i kommunapparaten uppfinna några särskilda tillvägagångssätt. Bättre är att anlita de utomstående experter och metoder som redan har använts på andra håll i Sverige.

Till sist: Riktade kartläggningar kan inte ersätta öppenhet – en organisationskultur som uppmuntrar de anställda att berätta om problem, dela med sig av sin kunskap och delta i den offentliga debatten, givetvis med beaktande av de restriktioner som följer med yrkesrollen.

Det hjälper att prata med journalister.

Läs också

( 3 st )

Läs mer om dessa ämnen

SörmlandKommunalpolitikLedarehedersförtryck
Relaterat