Sverige släpar efter i frågan om assisterad befruktning för ensamstående kvinnor. I exempelvis Danmark, Finland, Estland, Storbritannien och Nederländerna är insemination och befruktning utanför kroppen (IVF) tillåten för ensamstående sedan flera år tillbaka.
Den förra regeringen tillsatte 2013 en utredning om "utökade möjligheter till behandling av ofrivillig barnlöshet", som leds av lagmannen Eva Wendel Rosberg. I maj 2014 lämnades ett delbetänkande över, vars syfte var att staka ut vägen gällande just assisterad befruktning för ensamstående kvinnor i Sverige. Beträffande tidplan skriver man: "Författningsändringarna bör träda i kraft den 1 juli 2015."
Detta datum närmar sig nu, men en del frågetecken finns fortfarande kvar att räta ut. I veckan uppmärksammade Sveriges Radio att Socialstyrelsen förespråkar en mer ingående granskning av ensamstående, inför assisterad befruktning, jämfört med motsvarande granskning för par. En hållning som haltar.
För att ett par ska få tillgång till assisterad befruktning krävs, förutom allmänna tester och undersökningar, en "särskild prövning". I denna bedöms om de mediciniska, psykologiska och sociala förhållandena hos paret gör dem lämpliga att fungera som föräldrar. Det är en läkare som ansvarar för prövningen, men hjälp kan även tas av sjukhusets psykologiska expertis.
Socialstyrelsen menar dock att kraven på ensamstående bör vara än hårdare. I ett yttrande formulerar man detta som att "mer omfattande utredning och högre krav" är motiverade då barnet endast får en rättslig förälder. Socialstyrelsen föreslår därför att bedömningen ska göras av socialnämnden och inte av en läkare.
I delbetänkandet från utredning som leds av Wendel Rosberg skriver man samtidigt följande gällande hårdare krav på ensamstående: "Resultaten av befintlig forskning ger inte stöd för att det heller i övrigt behöver införas några särskilda regler om prövningen för ensamstående kvinnor." Dock tar man inte helt avstånd från att socialnämnden ska göras ansvarig för bedömningen, men menar att detta " … i så fall bör gälla vid alla typer av assisterad befruktning med donerade könsceller." Alltså, inte bara för ensamstående.
Givetvis ska barnets bästa alltid sättas främst. Vidare är det inte någon mänsklig rättighet att få föda ett barn. Dock finns det ingenting som säger att en ensamstående person som regel skulle vara sämre skickad att hantera föräldraskapet än ett par. Det gäller därtill att minnas att barnen som tillkommer genom assisterad befruktning ofta är extremt efterlängtade och, av uppenbara skäl, planerade.
I samband med adoptioner är det socialnämnden som ansvarar för den så kallade hemutredningen av de sökande. Denna lämplighetsbedömning är långtgående och allt från utbildning, förvärvsarbete och nära relationer till motiven bakom ansökan kartläggs. En sådan process ter sig logisk med tanke på att den här typen av ärenden är extra känsliga: Barnen i fråga har fått en problematisk start på livet och adoptioner sker ofta över landgränser.
Om Socialstyrelsen – med tanke på barnens bästa och med stöd i forskningen – anser att det finns goda skäl att införa ett likartat förfarande även vid assisterad befruktning bör man driva frågan ur en generell utgångspunkt. Det är svårt att se hur det skulle vara motiverat att just ensamstående kvinnor granskas extra hårt.
Vi måste helt enkelt sluta se det ensamstående föräldraskapet som ett problem.