Robot, avsedd att bära kärnvapen, visas upp på militärparad i Pakistans huvudstad. Foto:

Högt och farligt spel

Ledare

Faran när kärnvapen sprids har Pakistan visat flera gånger.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Det är dessvärre inte sant att innehav av kärnvapen alltid leder till återhållsamhet och varsamhet, så att begränsade konflikter med andra kärnvapenstater inte vårdslöst eller dumdristigt trappas upp.

Visserligen fungerade en terrorbalans mellan USA och Sovjet. Men enstaka kriser, felaktiga larm och andra olyckstillbud gjorde att det vid några tillfällen ändå var otäckt nära.

En provokation, där risken avsiktligt ökas för ett krig som kan ge upptrappning över kärnvapentröskeln, kan ingå i ett högt spel för att nå politiska resultat. Både regeringar och militanta extremistgrupper kan agera så. Men även militär eller säkerhetstjänster som går bakom ryggen på en regering, och har extremister som spelbrickor. Från pakistansk sida har alla tre varianterna förekommit. Vilken det var den här gången visar sig kanske efter ett tag.

Luftstrider, och bombanfall över gränsen i eller intill Kashmir, är en allvarlig utveckling. Den har följt på att en väpnad grupp som tillåts verka ganska fritt i Pakistan lyckats spränga ihjäl några tiotal indiska soldater. Vid tidigare tillfällen har dåvarande regeringar i Indien och Pakistan visat tillräcklig behärskning. De har dämpat kriser, efter bland annat omfattande artilleristrider i fjällen i Kashmir. Men risken är inte försumbar. Strider kan ge förluster, som man av prestigeskäl vill hämnas, varefter det går vidare mot krig och mot kärnvapentröskeln.

Det finns i Pakistan en lång historia av att väpnade extremister skyddas och utnyttjas av en politiserande militärledning eller av den för sitt dubbelspel ökända militära säkerhetstjänsten. Nära till hands ligger nu en uträkning – hos en extremiströrelse eller dolda maktspelare – att en provokation som låter Indiens hindunationalistiske premiärminister visa lagom mycket militära muskler skulle hjälpa honom i det snart förestående parlamentsvalet.

Tankemodellen är då att det är till Pakistans fördel om den högerinriktade regeringen, vars mer militanta anhängare inte sällan uppträder aggressivt eller våldsamt mot muslimer i Indien, blir kvar vid makten. På så sätt hoppas man undergräva den utbredda uppfattningen hos muslimer att deras villkor i det demokratiska Indien är bättre än i det vanstyrda, militärdominerade Pakistan.

Ju fler instabila länder, med extrema eller oberäkneliga regimer, som lyckas skaffa sig kärnvapen, desto större blir risken för det slags beteende som Pakistan visat upp, både genom att sprida atombomstekniken till andra – som Nordkorea – och genom avsiktliga ökningar av krigsrisken för att pressa fram ett stormaktsingripande där man hoppas vinna något.

Pakistan har tillverkat långt fler bomber än de kan behöva för att avskräcka från anfall. Landet är troligen en tilltänkt försäljare av bomber till Saudiarabien, om Iran skulle återuppta och fullfölja sitt kärnvapenprogram. Riskerna för ett högt spel med kärnvapnen i Mellanöstern, med atombomber i minst tre länder där, skulle vara ännu större än när det gäller Indien och Pakistan.

Både Donald Trumps uttåg ur det avtal som hade fått Iran att avbryta arbetet med klyvbart bombmaterial, och hans försök att hitta en uppgörelse med Nordkorea, kan mycket väl öka riskerna på sikt. Ett genombrott vid det pågående mötet i Hanoi, och en verklig atomavrustning i Nordkorea, skulle vara en mycket stor överraskning.

2009 satte Pakistan igång ett litet krig i Kashmir och Indien svarade. På morgonen 4 juli rapporterade CIA till Bill Clinton att Pakistan gjorde atombomber klara att fällas. Bill Clinton gjorde då med stort eftertryck klart för Pakistan att de måste vika sig och slå till reträtt.

Den gången gick det att hejda i tid. Det säger inte att det lyckas varje gång någon regering som den i Pakistan spelar högt med vapen den inte borda ha. Och sitter en sådan ödesmorgon en Trump i Vita Huset, inte en Clinton, är faran värre.

Läs också

( 1 st )

Läs mer om dessa ämnen

LedareUtrikespolitik
Relaterat