• I en del kommuner får barn till föräldralediga vara på förskolan i 15 timmar i veckan. I andra 40. Rättvist eller orimligt? Foto:
  • I en del kommuner får barn till föräldralediga vara på förskolan i 15 timmar i veckan. I andra 40. Rättvist eller orimligt? Foto:
1/

Hur olika får det vara i olika kommuner?

Ledare

När Emma Malm flyttade från Botkyrka till Strängnäs hade hon och hennes familj ingen tanke på att reglerna för vilka barn som får vara på fritids efter skolan kan skilja sig mellan olika kommuner (Strengnäs Tidning, 29/9).

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

I Botkyrka, och på en del andra håll, är alla barn välkomna, oavsett om föräldrarna arbetar eller är hemma. I Strängnäs är det bara barn vars föräldrar arbetar eller studerar som får en fritidsplats, vilket betyder att Emma Malms skolbarn inte får vara på fritids eftersom hon är föräldraledig.

Även om Strängnäs princip inte är orimlig måste det finnas utrymme för flexibilitet, som avgörs från fall till fall. Har man två skolbarn i de lägre årskurserna, där det ena slutar klockan 13.00 och det andra 13.40, är det inte rimligt att man, som Emma Malm, först ska hämta det ena, åka hem, vara hemma i en kvart, och därefter ge sig ut med ett skolbarn och en bebis för att hämta det tredje.

För andra elever kan det finnas starkt vägande sociala skäl att vara på fritids, även om en förälder är hemma. Som att alla kompisar är där och att barnet annars hamnar utanför gemenskapen. Att förälderns arbetslöshet åtminstone delvis hänger ihop med något problem. Eller att familjen inte pratar svenska hemma och barnet är i behov av mer språkträning än vad som ges under skoltid.

Därutöver sätter Emma Malms fall fingret på något annat som är väsentligt. Få vet vad som är lagstadgat och var det kommunala självstyret börjar respektive slutar. I den mån man ens har en susning om att vi har kommunalt självstyre.

Här är vi i medierna medskyldiga. Så fort något inte är likadant överallt, det må vara lärartäthet, beviljade hemtjänsttimmar eller avgifter i kommunala musikskolan, skildrar vi gärna differensen som höjden av orättvisa. Det är underförstått att de som får minst eller betalar mest är förfördelade. Detta trots att kommunalskatten kan vara lägre i kommunen med högst egenavgifter eller att den ena kommunen prioriterar högre lärartäthet, medan den andra har mer personal i äldreomsorgen.

Så måste det få vara. I alla fall om det kommunala självstyret inte ska vara en chimär.

Annars är frågan dels vad vi ska med det kommunala självstyret till. Dels varför vi ska rösta fram kommunpolitiker i allmänna val, om dessa inte har någonting att säga till om som påverkar vår vardag.

Dessutom är den största skillnaden mellan landets kommuner varken personaltäthet eller regelverk, utan kommunalskatten. Exempelvis betalar boende i Vingåker 33,50 procent i kommunalskatt, vilket är högst i Sörmland, medan Nyköpingsbor betalar minst i länet: 32,25.

Ser man till hela riket är skillnaderna ännu större. Dorotea i Västerbotten tar ut 35,15 i kommunalskatt, Skånska Vellinge 29,19. Det skiljer alltså nästan 6 kronor per intjänad hundralapp.

Det låter kanske inte som särskilt mycket, men det är det. Medan en 30-årig Vellingebo med en lön på 30 000 kronor, som är medlem i Svenska kyrkan, har 23 237 kronor kvar på kontot efter skatt, får samma person i Dorotea 21 786. Det är en skillnad på 1 451 kronor i månaden eller 17 412 per år.

Delar av skillnaden beror på olikheter i befolkningsstruktur och geografi. Annat är resultatet av vilken politik kommuninvånarna har röstat fram.

Det senare kan leda till att medborgarna väljer politiker som bestämmer att alla barn får gå på fritids. Men rösterna kan lika gärna läggas på partier som bestämmer att man ska låta bli.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

InrikespolitikKommunalpolitikLedareskola och utbildning
Relaterat

Mest delat denna vecka