Polisen kan inte ensam vända utvecklingen i stadsdelar där de kriminella är många och skrämmer andra invånare. Polisen får inte heller så mycket hjälp som den borde ha från andra håll. Foto:

Knark är otrygghetens rot

Ledare

I kvarter där knarklangarna bestämmer är otryggheten för alla andra stor.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Narkotikabrottsligheten är den centrala frågan när underrättelseenheten hos rikspolisen uppdaterat sin lägesrapport om ”utsatta områden”.

En skillnad mot en tidigare sammanställning förra året är att man nu hunnit längre i arbetet och redovisar fler stadsdelar. Detta visar inte på någon galopperande ökning av antalet stadsdelar med stora sociala problem och omfattande brottslighet. Snarare är det polisens ambitioner och vilja att prioritera problemet som till sist förändrats.

På en del håll har man aktivt, i samverkan med civilsamhälle och socialtjänst, försökt hejda öppen narkotikalangning som vuxit fram under längre tid. Langarna har i en del städer gjort vissa kvarter eller stadsdelar till revir där kriminella kunnat göra som de vill. De har kunnat räkna med att polisen inte på allvar försökt stoppa deras verksamhet.

En belysande formulering i den nya rapporten är följande: ”Polisen [har] i några områden lyckats trycka tillbaka tidigare cementerade narkotikaförsäljningsplatser”.

Vad det säger är alltså att narkotikabrottslighet i ett antal stadsdelar i storstadsområdena och enstaka andra städer (men inga städer i Norrland) fått pågå ostörd, eller utan effektiva motåtgärder – så länge att den kunnat beskrivas som ”cementerad”. Med tiden har då ligor och gäng kommit i konflikt, och de har då börjat använda skjutvapen, eller rentav handgranater, mot varandra.

Vid några tillfällen med kravaller och gäng som angriper polisbilar har det utlösts av att polisen slutat vara eftergiven, börjat störa langningen och satt fast fler kriminella.

De här sambanden har sannerligen inte alltid klargjorts i samhällsdebatten, när den emellanåt handlat om problemstadsdelar.

Det kan inte stämma att polisens svårigheter med kriminella förortsgäng är något som särskilt förvärrats de allra senaste åren, eller kanske efter det senaste bytet av rikspolischef. Snarare var åtgärder mot den mer småskaliga delen av knarklangningen ofta lågprioriterade och impopulära rätt länge, i polisledningen och på en del andra håll. De politiska kraven på polisens arbetsinriktning har oftast handlat om annat. Polisens effektivitet påverkades i flera år av ett stort arbete med omorganisation och administrativ centralisering.

I den nya rapporten från polisens underrättelseenhet påpekas att kriminella till inte så liten del säljer knark till barn och tonåringar i samma stadsdelar och i liknande social situation. Utomhuslivet som följer av stark trångboddhet ökar, där langare behärskar gator, risken att dras in i både kriminalitet och narkomani. Det blir då fler skolelever som drabbas av de förslöande verkningarna och de andra psykiatriska skadorna av cannabisrökning. Detta förstärker sociala problem, dåliga skolresultat och svårigheter i arbetslivet.

I det slags debatt där etnicitet rutinmässigt görs till orsak till allt möjligt har fördomar trängt bort denna kunskap. Benägenheten på andra håll att romantisera eller banalisera knarkandet har också gjort stor skada. Båda delarna har gjort att människor som själva lever i tryggare miljöer tagit alltför lätt på hur kriminaliteten kunnat göra närmiljön hotfull och utarmad för människor som ofta har de lägre inkomsterna och den svagare ställningen på arbetsmarknaden.

En annan intressant sak i polisens nya genomgång är det påpekas att resultaten blir bättre när polisens och socialtjänstens insatser kompletterar varandra.

Men – kan det tilläggas – sedan många år motverkas just detta genom att kommunerna belastas med alla kostnader för ungdomsvård på grund av missbruk, medan kostnaderna i stället hamnar på staten om ingripandet dröjer tills kriminalitet leder till en dom till vård eller fängelse. Tidigare tog staten en del av kostnaden vid tidiga ingripanden. Att återinföra detta skulle starkt underlätta att socialtjänst och polis stöttade varandra mer – och gjorde det tidigare, innan en del ungdomar helt spårat ur.

Läs också

( 3 st )

Läs mer om dessa ämnen

LedareNarkotikabrottSocialtjänstpolis
Relaterat

Mest delat denna vecka