Att vara med i kulturskolan kostar allt mellan noll och 1700 kronor per termin, beroende på var man bor. Foto:

Kommuner måste kunna vara olika

Ledare

I teorin är de flesta för det kommunala självstyret. På många sätt verkar det bättre att beslut fattas nära medborgarna.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Dessutom blir det enklare för den enskilde att påverka sin vardag och närmiljö om det är kommunala beslutsfattare som håller i klubban, och inte människor som kanske aldrig har satt sin fot i exempelvis Flen.

Däremot är det inte lika många som gillar konsekvenserna: Det kommer att finnas skillnader. Både mellan olika kommuner och landsting, och mellan Sveriges landsändar. Kritiken är ofta starkast när avgifter, stöd och förmåner som är direkt riktade till privatpersoner skiljer sig åt, medan få bryr sig ifall antalet cykelställ per invånare är markant fler i grannkommunen.

För givetvis kan det upplevas som orättvist att det kostar allt ifrån noll till drygt 1 700 kronor per termin att vara med i kulturskolan, beroende på i vilken kommun man bor. Precis som att en del kommuner ger socialbidragsberoende barnfamiljer extra pengar till jul, medan andra endast betalar ut det vanliga beloppet.

Eller att föräldralediga och arbetslösa i Eskilstuna har rätt att ha sina barn i förskolan 25 timmar i veckan, medan de i Flen och Katrineholm bara har 20, och i Strängnäs och Vingåker 15.

Andra exempel är att Eskilstuna erbjuder alla elever som bor i kommunen fyra resor med kollektivtrafik per dag, samtidigt som de som bor i Västerås inte får motsvarande av sin hemkommun, även om de bor nära kommungränsen och går i skolan och har sina fritidsaktiviteter i Eskilstuna. Samt att kommuner har olika kriterier för ledsagarservice för synskadade, vilket Katrineholms-Kuriren uppmärksammade i lördags.

– Det borde vara samma regler över hela landet, sa pappan till en synskadad pojke.

Spontant känns det som en rimlig ståndpunkt. Givetvis behöver det finnas ett nationellt regelverk och riktlinjer för saker som socialbidrag och stöd till funktionshindrade, och man kan alltid diskutera var miniminivån ska ligga.

Däremot vore det fel om det inte fanns något utrymme för kommuner att, inom ramen för det kommunala självstyret, lägga sig över miniminivån och exempelvis erbjuda synskadade mer stöd och service än de som minst har rätt till, eller ge barn fler än de 15 lagstadgade timmarna i förskolan, om kommuninvånarna gemensamt röstar fram företrädare som gör den prioriteringen. Samtidigt har kanske kommuner som lägger sig på lägstanivån billigare kulturskola, högre personaltäthet inom barnomsorgen eller för all del lägre kommunalskatt, eftersom det är den politik som deras kommuninvånare har röstat för.

Alternativet till att acceptera olikheter är att slopa det kommunala självstyret och göra som den före detta statsministern Göran Persson (S) föreslog i en intervju i Aftonbladet i lördags: Införa en enhetlig kommunalskatt, vilket man visserligen kan göra även om andra delar av självstyret är kvar. Då betalar alla samma oavsett var man bor, något som vore en stor skillnad jämfört med i dag, när det skiljer nästan sex kronor i skatt per intjänad hundralapp mellan Dorotea i Västerbotten och Vellinge i Skåne, som ligger högst respektive lägst.

Vissa skulle kanske klassa det som höjden av rättvisa. Samtidigt försvinner många möjligheter till lokala variationer, varpå chanserna för kommuninvånarna att påverka beslut minskar. Det är långt ifrån säkert att det blir vare sig bättre eller mer rättvist.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

InrikespolitikLedareskatter
Relaterat