Det mittenliberala regeringsalternativet är större än det konservativa. Foto:

L och C kan hindra SD-samarbete

Ledare

Det är inte särskilt förvånande att det finns moderater som vill räkna Sverigedemokraterna som ett mörkblått parti. Då hamnar både M och KD närmare Rosenbad än om det finns två gränser: en blockgräns och en anständighetsgräns.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Därför är det inte oväntat, men oroande, att det nu höjs röster från flera skånska moderatkommuner för att Ulf Kristersson (M) ska inleda samtal med Jimmie Åkesson (SD). Eller att Vingåkersmoderaten Charlotte Prennfors svarade ”det får man väl se” på frågan om det kan bli aktuellt med ett närmare samarbete i kommunen mellan M och SD (P4 Sörmland, 11/9).

Men att något är frestande är inte samma sak som att det är rätt eller smart.

Vi kan börja med att hålla oss till fakta. Det stämmer att regeringspartierna, S och MP, sedan förra valet har minskat med cirka 2,5 procentenheter var. På så sätt har svenska folket röstat bort den rödgröna regeringen. Lika sant är det att färre väljare har valt att lägga sina röster på de borgerliga partierna än de rödgröna, om inte fördelningen ändras när de sista rösterna kommit in.

Att regeringen Löfven är bortröstad är alltså inte samma sak som att regeringen Kristersson är framröstad. Precis som att SD ökade med 4,7 procentenheter, till 17,6, inte betyder att de har rätt till regeringsinflytande, om övriga 82 procent hittar andra samarbetsformer.

Så när Carina Wutzler, moderat kommunalråd i Vellinge, säger att de borgerliga bör ta ansvar för att vi får en regering som kan arbeta för Sveriges bästa har hon rätt (P1-morgon, 12/9). Däremot drar hon fel slutsats när hon menar att vägen dit går via SD-samtal. Som Joar Forssell, ordförande för Liberala ungdomsförbundet, sa i samma program är Stefan Löfven alla dagar bättre än Jimmie Åkesson.

I stället för att ägna sig åt den sortens utspel som både de borgerliga och S gjorde på onsdagen, som förhoppningsvis bara är spel för gallerierna, för att visa de trognaste sympatisörerna att man försöker få ihop favoritregeringsalternativet, så att man kan hänvisa till det vid en eventuell svekdebatt, krävs ett stort mått av den ödmjukhet som många partiledare just nu talar sig varma om. Steg ett är att inse att ingen kommer att få bilda regering helt på sina egna villkor. Steg två att framför allt M och KD markerar än tydligare än i dag att något närmande till SD inte är aktuellt, varken i kommuner, landsting eller riksdag.

Dels för att lokala samarbeten ger SD legitimitet som ett anständigt parti, och undan för undan flyttas gränserna. På riksplanet handlar det om att SD glider mot det mer extrema, i form av ökat fokus på återvandring och ett stopp för kvotflyktingar, när andra partier anpassar sig efter deras migrationspolitik.

Dels för att den som öppnar dörren för ett parti med nazistiska rötter måste räkna med att partiet kommer att vilja ha inflytande i sina hjärtefrågor. För den som är beredd att offra allt och lite till för att behålla makten kan det då bli frestande att ge efter och tumma på "andras" rättigheter. Som yttrandefrihet, religionsfrihet för minoriteter, asylrätt för flyktingar och likabehandling för hbtq-personer.

För vi vet att SD:s målbild är Ungern. Vi vet också att högerpopulister hittills enbart kommit in i värmen genom att dörren öppnats av konservativa partier.

Just därför är det bra att Jan Björklund (L) varit tydlig med att Alliansen spricker om Ulf Kristersson (M) sträcker ut handen till höger. Särskilt eftersom han och Annie Lööf (C) har alternativ.

Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna fick tillsammans 43,8 procent av rösterna. Det är drygt 3 procentenheter mindre än Centerpartiets, Liberalernas, Miljöpartiets och Socialdemokraternas 46,9.

Det gör förhoppningsvis att Ulf Kristersson och Ebba Busch Thor stillar sig om frestelsen att ta regeringsmakten med SD-stöd blir för stor. Det mittenliberala regeringsalternativet är större än det konservativa.

Läs också

( 15 st )

Läs mer om dessa ämnen

InrikespolitikLedareVal 2018
Relaterat