I Sverige kunde det vara biomassa, kärnkraft eller vindkraft, eller någon kombination av dem. En sådan kombination blev också resultatet av svensk energipolitik som den utvecklades efter folkomröstningen 1980. Utanför transportsektorn är oljan nu helt eller i huvudsak eliminerad ur den energipolitiska ekvationen. Det har möjliggjorts av att svensk vattenkraft kompletterats med främst kärnkraft, men också investeringar i att använda biomassa och vindkraft samt i energisparande teknik.
Men i dag måste ambitionerna vara högre, de samlade globala växthusutsläppen behöver pressas ned, inte långt senare utan med verkan omgående. Det skulle se mycket ljusare ut om Sverige var representativt för världen i övrigt och då främst för industriländerna. Men så är det inte. Trots årtionden av växande kunskap, växande engagemang och växande oro för vad utsläppen kan leda till är det många länder där hänsyn till miljö och till klimatrisker fortfarande väger lätt eller rentav helt försummas.
I en lång rad länder är det massiv satsning på koleldade elkraftverk, eller på fossilgas, som blivit det vanligaste sättet att minska oljeberoendet, i den mån man alls intresserat sig för detta. Detta är ohållbart. Såväl kärnkraft som biobränslen, vindkraft, solenergi och annat kommer att behövas och förändringarna behöver ske avsevärt snabbare.
Inför ännu ett av de diplomatiska mötena om klimatet, i FN-regi i morgon, kommer nya rapporter som åter visar på att eldningen av fossila bränslen fortsätter att öka. Utvecklingen måste vändas åt andra hållet. Samling mot kolet!
Samtidigt har en annan internationell rapport lagts fram – från en arbetsgrupp där avgående miljöministern Lena Ek (C) deltagit. Den belyser att en hel del kan vinnas om man kostar på sig att göra många slags investeringar i energisystem och annat på ett mer miljövänligt sätt. Att investeringarna blir en del dyrare uppvägs av en rad andra positiva effekter på sjukvårdskostnader och annat. Stora resultat kan ofta nås utan att det ens blir dyrare på sikt.
Till de stora hindren hör inte bara verklighetsflykt och kortsiktighet. Själva FN-proceduren har en inneboende egenskap att leda till stagnation och spelrum för dem som vill bromsa och hindra resultat. Det behövs nya sätt att angripa frågan, där inflytelserika länder ställer oljedespotier och andra bromsare åt sidan och finner nya former att göra rätt och samverka om konkreta, meningsfulla åtgärder. Utrikespolitikens FN-romantisering är en del av problembilden. Förhoppningsvis inses detta vid den svenska regeringsbildningen.
För svensk del handlar det om att hålla fast vid och utveckla det som medfört svensk framgång i att hålla nere nettoutsläppen, såsom kärnkraften och ett välskött skogsbruk som årligen ger ett stort nettoupptag av kol ur atmosfären. Alternativ till bensin och fossildiesel är angelägna.
Men frågan har också en sida utanför politikens räckvidd. De privata valen av konsumtion och resemönster kan påverka produktionen, fossileldandet och utsläppen på helt andra håll i världen. Där kan varje individ göra en inte alltid så liten del – som är svår att åstadkomma på rent politisk väg.