Det händer ibland i politiken att någon avslöjar sig själv. Och dömer sig själv. Partiledningen i SD gjorde något sådant i går förmiddag. Inte för att överraskningen blev särskilt stor. Men det som sades var ändå i tjockaste laget, även för att komma från det hållet.
SD har en ny taktikspelare som visas upp utåt, och som heter Oscar Sjöstedt och sitter i riksdagens finansutskott.
I det utskottet behandlas budget. Om den sade Sjöstedt att innehållet i de båda främsta budgetalternativen inte avgör hur SD röstar i voteringen om ramarna i nästa vecka. Däremot skulle regeringsfrågan avgöra, närmare bestämt om det gick att med röster för alliansalternativet få bort MP ur regeringen.
Hoppsan. Fram till i går sa SD att det skulle rösta på det budgetförslag som låg partiet närmast. I går kastade Sjöstedt den masken. Besked dröjer tills det passar i det taktiska lirandet, och det sägs nu vara tisdag kväll nästa vecka.
Det är ju lite märkligt att ett parti längt ute på en flygel låtsas som om det kunde bestämma sammansättningen av en regering av helt andra partier.
En inbjudan till Stefan Löfven senare under torsdagen om att mer eller mindre kapitulera i en räcka frågor och då få SD:s hjälp var nästa symptom på vad SD-ledningen har för sig. Fler sådana symptom kommer säkert.
Det som är mer handfast och mer värt att tänka på är att varje regering, oavsett om den är allians-, sosse- eller någon blandning kan räkna med att bli utsatt för samma art av övertaktiskt spelande från SD, om bara partiet kommer åt. Det finns ingen borgerlig och ingen socialistisk majoritet i riksdagen. Som det nu är måste de mer ansvarsbärande partierna hitta vägar att avgöra frågor utan SD-tombolan. Detta tar emot, men den som inte klarar av det spelar bollar just dit den inte vill, nämligen till SD.
Riksdagsordningens budgetregler desarmerar inte en situation där två större minoritetskonstellationer står mot varandra, medan ett eller flera andra partier är ekonomiskt oseriösa, extremistiska – eller hållnings- och hämningslösa nog att växelvis sänka först den ena och sedan den andra regeringens förslag.
Det finns på flera håll, i politik och i medier, en klar ovana att hantera sådana lägen. Där är över huvud taget en fumlighet i att förstå och bemästra parlamentariska situationer som kräver förmåga till kompromiss och till att använda nya frågor för att överbrygga låsningar i gamla.
Stefan Löfven har trots sin förhandlingserfarenhet varit långsam med att inse att han är tvungen att vända sig till Alliansen. På riktigt. Inte med armbågsinviter om att några ska byta sida på vänsterstyrda villkor. Och inte efter att först tillsammans med Vänsterpartiet ha kommit överens om en politik som Alliansen avskyr.
Det finns många sätt, i finansutskottet, efter återremiss eller efter budgetramsvoteringen. Man kan byta olika frågor mot varandra. Det behöver inte leda till regeringsombildning. Man kan inte börja med sådana ultimata, även om ändringar i statsrådslistan efter ett tag visar sig bli följden.