Det finns många åsikter om vad Eskilstuna-Kuriren och dess ledarsida ska vara. Vad vi ska bevaka och vilken ton vi ska ha när vi skriver. Att ni läsare tycker till om ledarsidan är positivt vare sig man tycker att det som skrivs är bra eller dåligt. Det visar att ledarsidan berör och väcker tankar precis som den är tänkt att göra.
En person som blivit mer berörd än de flesta är kommunstyrelsens avgående ordförande i Eskilstuna, Jimmy Jansson (S), som återkommande har synpunkter på tidningen – eller blaskan om man ska använda Jimmy Janssonspråk.
Som politiker har man inte sällan en rätt ansträngd relation till olika medier. Det är inte lätt att ständigt bli granskad och tidvis ifrågasatt och kritiserad. Men de flesta politiker inser ändå varför vi gör det. Risken för maktmissbruk och korruption minskar och väljarnas kunskaper om vad det är som politikerna faktiskt gör ökar. Media har därför en viktig funktion i demokratin.
Men Jimmy Jansson verkar tycka att granskningen kan skötas av andra. Han uppmanar därför med jämna mellanrum till bojkott av tidningen.
Det första numret av Eskilstuna-Kuriren gavs ut en måndag i början av december 1890. Den bestod bara av fyra sidor och en stor del av den första sidan ägnades åt att förklara vad tidningen skulle innehålla och stå för. Mycket har hänt i samhället sedan 1890, men förvånande mycket av det som tidningen stod för då gäller fortfarande.
Tidningen och ledarsidan ska precis som 1890: följa företeelserna i vårt utgivningsområde och blotta, granska och beivra maktmissbruk samt övergrepp. Tidningens ledarsida ska genomgående vara frisinnad, orädd och rättvis mot alla och ska på basis av detta verka för grundläggande mänskliga och civila rättigheter som yttrande- och pressfriheten.
Eskilstuna-Kurirens uppgift då som nu är att arbeta för ”lagbunden utveckling, framåtskridande och tidsenliga reformer på alla områden.” Vi ska även omutligt försöka bevaka ”arbetarnas och småfolkens livsintressen.”
Ordet småfolken hör man inte så ofta numera. Med ett lite modernare språkbruk handlar det om att vi står på vanligt folks sida mot makten, för att de ska kunna leva ett så bra liv som möjligt.
Eskilstuna-Kurirens ledarsidas tradition att sparka uppåt har ogillats av makten genom åren. Aldrig har det varit så tydligt som under andra världskriget, när tidningens dåvarande chefredaktör J A Selander vägrade att acceptera de inskränkningar i pressfriheten som infördes av samlingsregeringen. Han fortsatte därför att öppet kritisera Nazityskland och stod upp för det fria ordet här hemma i Sverige.
”Tidningen kan inrätta sig bekvämt och ha det stormfritt omkring sig. […] Den kan låta räddhåga och likriktning fylla spalterna. Den kan tiga, eller på sin höjd tala tidens herrar till lags. Den kan med andra ord sälja sin själ och må gott. Den kan förråda ordet”, skrev Selander.
Selander åtalades och friades 1939 för brott mot tryckfrihetsförordningen. Eskilstuna-Kurirens upplaga togs i beslag vid tre tillfällen. Han stod som nummer tre på Gestapos lista över svenskar som skulle oskadliggöras vid en tysk ockupation.
Att stå upp mot makten har sitt pris, men Selander valde ändå att försvara ordet när flertalet av hans kollegor tystnade och vek sig.
En definition av journalistik är att vi ska publicera det som makten inte vill att vi ska publicera.
Det har vi gjort sedan 1890 och vi kommer att fortsätta att göra det. Ett tecken att vi lever upp till vårt arv är just Jimmy Janssons återkommande uppmaning till bojkott av tidningen. Det är ett tecken på att vi gör vad vi ska. Vi ska inte gillas av makten.
När han avgått i höst kommer vi att fortsätta att granska hans efterträdare. Det är makten, inte personen, vi följer och ifrågasätter. Det har vi gjort i snart 135 år och det kommer vi fortsätta att göra – år efter år.