FörsĂ„tliga ordvĂ€ndningar kan lĂ€tt rubba en instabil stĂ„ndpunkt. SĂ„ fungerar vĂ€djanden att âförstĂ„â varför det ryska ledarskapet terroriserar omvĂ€rlden.
HÀr finns en klassisk glidning. Att förstÄ, i betydelsen begripa varför Rysslands regim gör pÄ ett visst sÀtt, övergÄr i att ha förstÄelse för, det vill sÀga att se den ryska statsledningens verklighetsbeskrivningar, ansprÄk och handlingar som Ätminstone i nÄgon mÄn legitima.
I Sverige Àr sÄdant i regel inte uttryck för full uppslutning bakom Putin. Det Àr lyckligtvis ett marginalfenomen i vÄrt land. Men dessa resonemang spelar likvÀl i hÀnderna pÄ Kreml genom att grumla och förvirra.
I veckan presterade Dagens Nyheters krönikör Johan Croneman och Advokatsamfundets förra generalsekreterare Anne Ramberg var sitt alster med sĂ„dant innehĂ„ll â han i DN (18/1), hon pĂ„ sin blogg (19/1). Ramberg konstaterar att Ryssland Ă€r en diktatur och en mĂ€nniskorĂ€ttsförbrytare. Croneman Ă€r oklar pĂ„ den punkten.
Men bÄda anser att rapporteringen om den senaste krisen Àr ensidig och söker, just det, förstÄelse för den ryska regeringens utgÄngspunkter. De efterlyser historiska perspektiv och menar att Ryssland hÄller pÄ att, som de uttrycker det, omringas av Nato-lÀnder.
Det sista Ă€r osanning. Inte bara för att geografin inte ser ut sĂ„, utan för att Nato-medlemskap för de tvĂ„ lĂ€nder som kan stĂ„ pĂ„ tur â Ukraina och Georgien â inte finns inom överskĂ„dlig tid. DĂ€remot kan stĂ€mpeln âNatoâ frĂ„n Kremls sida sĂ€ttas pĂ„ alla Rysslands grannlĂ€nder som har 1) blivit demokratier eller hĂ„ller pĂ„ att demokratiseras och 2) frigör sig frĂ„n Moskvas kontroll.
Den som söker historiska perspektiv bör samtidigt behÄlla markkontakten. Om vi pratar om Ukraina bör vi se vad som faktiskt har hÀnt i Ukraina.
Sedan landet blev sjÀlvstÀndigt 1991 har det under sina första tvÄ Ärtionden inte gjort annat Àn att understryka sin stÀllning som en fredlig och medgörlig granne till Ryssland. Ukraina lÀmnade ifrÄn sig sina kÀrnvapen och lÀt den ryska Svartahavsflottan vara kvar i Sevastopol pÄ Krim mot arrende, samtidigt som den ukrainska försvarsmakten tillÀts förfalla.
Under hela denna tid har den ryska statsledningen tagit varje tillfÀlle att lÀgga sig i Ukrainas interna angelÀgenheter, i allt frÄn allmÀnna val till sprÄkfrÄgan till sÀttet att högtidlighÄlla slaget vid Poltava.
Diskussioner om Nato-medlemskap har förts inom den ukrainska partipolitiken, som dock alltid sneglat pĂ„ folkopinionen. DĂ€r har det inte funnits nĂ„gon majoritet för idĂ©n. Inte heller efter Natos löfte 2008 om ukrainskt medlemskap â dĂ€r budskapet var âvill ni sĂ„ fĂ„r ni, tids nogâ â togs det nĂ„gra praktiska steg i den riktningen i Ukraina.
DÀremot har landet alltid arbetat för ett nÀrmande till EU. Det gick lÄngsamt och möttes inte alltid med entusiasm frÄn EU-hÄll men fÀrdriktningen var given. Och det var inte bara sÄ kallade vÀsttillvÀnda politiker som drev pÄ detta. Viktor Janukovytj gick till presidentval 2010 med löftet att skriva under associeringsavtalet med EU.
Men nÀr det vÀl var dags att sÀtta dit underskrifterna sa den ryska ledningen nej. Den ville hÄlla Ukraina kvar i sin omloppsbana och tvinga in landet i tullunionen med Ryssland, Belarus och Kazakstan, dÀr alla frÄgor i praktiken skulle avgöras i Moskva.
Det ledde till gatuprotester i Ukraina, vÄld frÄn Janukovytj sÀkerhetsapparat med uppmuntran frÄn Kreml, hundratals döda och en regimkollaps. PÄ det följde rysk invasion, ockupation av Krim och försök att splittra Ukraina och knÀcka den nya regeringen med vÄldshandlingar i öst som övergick i krig.
Det Àr i denna motstÄndskamp som Ukraina började bygga upp sina vÀpnade styrkor, ta emot utlÀndsk militÀr hjÀlp, dÀribland svensk, och pÄ allvar söka försvarsallianser. Det Àr först dÄ som den ukrainska Nato-opinionen skiftade och synen pÄ Ryssland vÀxlade frÄn bufflig granne som man bör hÄlla sig vÀl med till fiende som man mÄste försvara sig mot.
Detta Àr det relevanta historiska perspektivet. Den som vill ha ett lÀngre kan lÀgga till hundratals Är av ryskt politiskt, sprÄkligt och kulturellt förtryck av Ukraina, med inslag som massdeporteringar, framkallad svÀlt pÄ 1930-talet med miljoner döda och vÀpnad ukrainsk motstÄndskamp efter andra vÀrldskriget som pÄgick en bit in pÄ 1950-talet.
Ryssland har absolut inga legitima sÀkerhetsansprÄk pÄ Ukraina, som i sin tur har all rÀtt i vÀrlden att skydda sig sjÀlv mot en angripare. I denna principfrÄga finns inga grÄzoner. Det Àr en kamp mellan ett folks rÀtt till sjÀlvbestÀmmande och imperialism, mellan frihet och tyranni.
Svenska demokrater fÄr inte trampa fel hÀr.