Konstapel eller kamera? Vilken är den bästa metoden för brottsbekämpning?
När brottsligheten ska pressas undan i olika delar av landet finns det en rad olika verktyg till hands. Men vilka har bäst effekt? En bra start är att vända sig till forskningen.
Nyligen släppte Studieförbundet Näringsliv och Samhälle (SNS) en forskningsgenomgång av övervakningskamerors och andra polisinsatsers effektivitet inom brottsbekämpning.
Författaren Mikael Priks, professor i nationalekonomi vid Stockholms universitet, lyfter fram att det ofta är svårt att utvärdera många polisinsatser och övervakningskameror. De sätts ofta in där brottsligheten är högre eller ökar. Det gör att eventuella dämpande framgångar kan döljas i andra brottstrender.
Dessutom görs ofta flera insatser samtidigt. Det försvårar att reda ut orsakssamband – vad påverkade vad? Det kan handla om samarbeten med fastighetsägare, förändringar i stadsmiljön, fler ordningsvakter eller vissa konkreta sociala insatser.
Med det sagt, så finns det studier som tar sig runt dessa utmaningar och levererar en del intressanta resultat. Bland annat har man kunnat se hur polismyndigheter i USA, genom vissa nationella finansieringsprogram, kunnat rekrytera många fler poliser. Resultatet: Betydande minskning av vissa brottstyper. Stora och positiva effekter på brottsligheten kunde märkas särskilt när det gällde våldsbrott, men även bilstölder och rån.
I internationella studier kan man även se hur användandet av så kallade "hotspots" har begränsade, men positiva effekter: Färre våldsbrott och stölder. Det handlar om att rikta polisresurser till platse med särskilt hög nivå av brottslighet. Farhågor om att brottsligheten skulle flytta någon annanstans verkar även inte ga stöd i litteraturen, i en del studier verkar brottsligheten till och med minska också på andra ställen.
Även att som i Sverige fokusera polisen till så kallade särskilt utsatta områden i flera kommuner, verkar ge liknande resultat på mängden stölder och rån.
Så har vi frågan om övervakningskameror. Internationella studier visar att övervakningskameror, beroende på hur, var och under vilka omständigheter de sätts upp, kan leda till att antalet anmälda brott minskar, särskilt då stölder. Men även vissa dämpande effekter på våldsbrott förekommer.
Mönstret är dock inte lika tydligt i Sverige. Kulturer, lagar, regler och övrig brottsbekämpningsmetoder gör att resultaten kan skilja sig åt mellan länder. Dessutom är antalet utvärderingar av kameraövervakningens effekter på brottsligheten i Sverige få. Och de studier som har gjorts har spridda resultat. Det handlar om alltifrån noll till små effekter. I andra studier blir det klart att brottsligheten snarare flyttar dit det inte finns kameror.
Dessa spretiga resultat borde leda till viss eftertänksamhet innan kameror sätts upp. Delvis för att det är inte entydigt. Kamerauppsättning behöver inte utebli, men innan det blir aktuellt kan andra åtgärder först prövas, och forskare får gärna vara inkopplade i ett tidigt skede. På så vis skulle kamerornas effektivitet utvärderas bättre och på sikt ge politiker bättre underlag i beslutsfattande. I vilken utsträckning, hur och var kan kameror användas?
Kamerorna behöver inte nödvändigtvis skrotas. De kan, använda på rätt sätt, vara en del i övrigt polisarbete. Det är också en fråga om resurser. Kameror kan vara en samhällsekonomiskt klok investering på en del platser. Men bör även vägas mot hur mer framgångsrikt det kan vara med patrullerande polis på plats. Även om det skulle kosta några extra kronor.
Samtidigt handlar inte kamerorna enbart om resurseffektivitet. Frågan om människors privatliv har närmast utraderats i diskussionen om övervakningskameror. De senaste årens utveckling i den grova gängbrottsligheten har gjort att politiken numera, nästan enbart, erbjuder repression och kontroll. Men väldigt lite samtalas det om var gränserna för övervakning går.
Det innebär inte att svensk debatt behöver ska gå i en sådan riktning att man går skurkars, mördares och bedragares ärenden. Men dagens melodi om kontroll och övervakning måste inte bli vardag. Vissa av de maktmedel och övervakningsmetoder som myndigheterna som fått på senare år kan vara motiverade i brottsbekämpningen. Men lagstiftare och andra politiker får inte ignorera lösningar som är mindre repressiva.
Niklas Otto Olsson är politisk redaktör på Katrineholms-Kurirens ledarsida (oberoende liberal). Texten är också publicerad där.
