Koalitionsvänner men också rivaler. Martin Schulz och Angela Merkel, på bilden i EU-parlamentet när Schulz var talman där, Foto:

Merkel kan vinna, men få kniv i ryggen från egen partihöger

Ledare

Det är tryggt med Angela Merkel.

Ledartexten är skriven av tidningens ledarredaktion och speglar tidningens liberala värderingar och åsikter. Ledartexten är inte en nyhetsartikel. Läs mer: Så jobbar Eskilstuna-Kuriren och Strengnäs Tidning med journalistik.

Det menar många i Tyskland inför valet nu på söndag. Efter tre perioder i rad som förbundskansler är hon högt respekterad, i sitt eget land och på andra håll. Stabilitet och eftertanke, snarare än hårda ord och yviga gester är hennes stil. Internationellt har hon blivit en av västs tongivande politiker, sedan Storbritannien abdikerat och USA:s politik blivit opålitlig och frän.

Konservativ är hon, men hon står för CDU:s mer socialt inriktade och kyrkligt förankrade del. Hos de tyska kristdemokraterna – två partier, ett för Bayern och ett för resten, men med gemensam parlamentsgrupp – finns dock även mer högerborgerliga och rent nationalkonservativa inslag. Deras stöd är inget Merkel kunnat ta för givet.

Hon har styrt i koalition med först socialdemokraterna, sedan det liberala FDP och så socialdemokraterna igen. Det har gått i huvudsak bra. Hon och socialdemokraterna har inte skött regerandet illa, även om det finns åtskilligt som det kan anmärkas på ur svensk, liberal synvinkel.

Men socialdemokraterna har fått allt svårare att själva uppskatta vad de presterat. De lider av självtvivel och villrådighet. Trots att den på många håll populäre Martin Schulz kom hem från talmansposten i EU-parlamentet och blev toppkandidat har de farit så illa av regerandet, och så ofta sagt emot sig själva, att de nu ligger långt efter kristdemokraterna.

Merkels seger ses som oundviklig – om man bara ser till vilken partigrupp som blir störst. Det ska mycket till om nuvarande koalition förnyas. Det betyder inte att Merkels ställning efter en valseger blir stark och stabil. Regeringsfrågan och hennes utsatthet för undergrävande krafter i det egna partiet kan vålla stora problem.

Med extrempartierna AfD och Die Linke i storleksordningen tio procent på var sin kant, båda dessutom Putinlutande – samt försvagad socialdemokrati – är regeringsfrågan inte enkel. FDP är på väg mot återkomst i förbundsdagen efter att ha farit mycket illa under förra perioden med Merkel 2009-13, som slutade med att de föll ur. Även de gröna framstår numera som en fullt tänkbar koalitionspartner för Merkel.

Behöver Merkel efter valet bara ett av dessa partier för en majoritetskoalition ser det enklare ut. Mer troligt att båda kommer att behövas, och det blir inte så lätt, i exempelvis energipolitiken och en del ekonomiska frågor. Det finns redan en sådan konservativ-liberal-grön regering, i delstaten Schleswig-Holstein. Så det är inte omöjligt, men en svår uppgift.

Den blir inte lättare av det som nog är ett större hot mot Merkel, de nationalkonservativa och andra högergrupperingarna i hennes eget parti, särskilt i Bayern. Där har regeringschefen Horst Seehofer demonstrativt frotterat sig med den auktoritäre, djupt antiliberale ungerske regeringschefen Viktor Orbán.

I en rad andra länder, däribland både Frankrike och de nordiska länderna, har vi kommit att förvänta oss mer av tyskt ledarskap – så länge det är på Merkels vis, alltså motsatsen till hur det var under Tysklands hemska förflutna. Den tryggheten med Merkel är inget att bara ta för given. Det kommer bland annat att behövas förståelse för hur europeiska frågor kan lösas så att det förblir möjligt för Angela Merkel och hennes kollegor att hantera sina hemmaopinioner.

Det förflutnas vålnader gör sig åter mer starkt påminda i tysk politik. Vänsterpopulismen utgörs av DDR-diktaturens arvtagare Die Linke. Högerpopulismen är radikaliserad i AfD-partiet, där partiledare manar till stolthet över tyska soldaters insatser, även under nazistkrigen.

Liksom i andra länder behöver den breda centern, från anständiga konservativa över liberaler och gröna till socialdemokrater, kunna både samarbeta och stå fast i idékampen till försvar för det öppna samhället.

Läs också

( 6 st )

Läs mer om dessa ämnen

LedareUtrikespolitik
Relaterat

Mest delat denna vecka