Just nu pågår Järvaveckan i Stockholm, där de flesta partiledare håller tal. Föga förvånande ligger stort fokus på utanförskap och integration.
Evenemangets grundare, Ahmed Abdirahman, inledde med att skriva på DN Debatt om arbetslöshet, trångboddhet och inte minst dåliga skolresultat. Var tredje kille som bor i ett utsatt område går ut grundskolan utan att vara behörig till gymnasiet,och av de som påbörjar gymnasiet har färre än hälften tagit studenten fyra år senare.
I artikeln ställer han frågor som om underkända elever ska gå i obligatorisk sommarskola, om det bör införas omdömen i ordning och uppförande och om det behövs en kriskommission för att åtgärda de största problemen i skolor i utsatta områden.
Svaret på den sista frågan är nej. Vi vet redan vad som krävs för att vända motgång till framgång. Och om någon behöver en uppdatering rekommenderas Sveriges Radios tvådelade dokumentärserie ”Tillbaka till Hovsjö”, som sändes i början av veckan.
Där besöker reportern Jonna Berglund Hovsjöskolan i Södertälje, där 8 av 10 avgångselever blev behöriga till gymnasiet förra året. Det är visserligen för få – 20 procent klarade sig inte – men det är en fördubbling jämfört med 2011, när motsvarande siffra var 4 av 10.
Lösningen är, som alltid, flerdelad. Hovsjöskolan har sedan flera år tillbaka två lärare per klass i de teoretiska ämnena, för att kunna stödja alla på ett mer individuellt sätt. Någon, ofta rektorn, hälsar på samtliga elever när de kommer till skolan, så att alla ska känna sig sedda. Dessutom jobbar man hårt med disciplinen, så att eleverna har med sig lämpligt material till lektionerna och följer reglerna.
Därutöver är ordet som återkommer i reportaget ”förväntningar”. Det handlar om att cheferna har höga förväntningar på rektorn, som har höga förväntningar på lärarna, som har höga förväntningar på eleverna, vilket inte är samma sak som att ha samma förväntningar på alla barn.
Vidare betonas vikten av att tidigt, kanske redan i förskoleklassen, börja prata med elever som kommer från studieovana hem om framtiden, så att de vet att det finns möjlighet att välja yrke och studera utomlands. Då kan de börja drömma om en ljus framtid och sätta upp mål.
I den andra delen intervjuas en orkesterlärare, som undervisar många barn i området inom ramen för kommunala kulturskolan. Även om han förklarar att fokus ligger på musiken tar han upp andra saker, som att orkesterskolan har en fostrande roll, där eleverna lär sig att visa hänsyn, jobba tillsammans och arbeta hårt för att nå ett resultat. Ledordet är att det är okej att misslyckas, så länge man har kämpat och gjort sitt bästa.
Den andan saknas i regel i den svenska skoldebatten. Fokus ligger snarare kring att undervisningen ska vara lustfylld, än att elever ska lära sig att jobba hårt och fokusera mot uppsatta mål. Något som långt ifrån alltid är kul innan man behärskar ett område,och faktiskt inte alltid då heller.
Det som läraren beskriver kallas sedan några år tillbaka för "grit" på engelska, och kan översättas med driv eller "jävlar anamma", vilket många svenska elever saknar. Det märks när man frågar barn och unga vad de anser krävs för att nå goda matematikkunskaper. I de flesta länder svarar eleverna hårt arbete och understryker på så sätt vikten av att kavla upp ärmarna och anstränga sig. Svenska elever svarar talang, som är något medföttoch inte har någonting med den egna insatsen att göra.
Oavsett vad skillnaden i inställning beror på är det på sin höjd missriktad välvilja att ha vattentäta skott mellan resultat och person, och det vet Skolverket. I en uppdatering på hemsidan från den 20 mars lyder rubriken: "Motivation en viktig nyckel till elevers skolframgång".
Det behövs ingen kriskommission för att utreda det vi redan vet.