Kommer ni ihåg ”Tre gringos”? Låten spelades in av hiphopgruppen Just D i mitten av 1990-talet, låg flera veckor på Svensktoppen och handlar om trions subjektiva och rätt tillspetsade upplevelse när de åkte från Fridhemsplan i centrala Stockholm till förorten Rinkeby.
När de kommer fram pratar de inte bara engelska. De sjunger även att de känner sig vilse, som främlingar, när de efter en 20 minuter lång resa möter ”konstiga människor i lustiga kläder”.
I dag skulle vi troligtvis kalla situationen för en kulturkrock, även om krocken med mångkulturen, åtminstone från gringonas sida, inte var hård, utan snarare exotifierande, förvirrande, snudd på nyfiken och aningen överdriven.
Eller så skulle vi kalla killarnas möte med verkligheten för någonting annat. Under den senaste månaden har invandringskritiken gått ifrån att handla om ekonomi (de lever på bidrag) och resurser (välfärdstjänsterna räcker inte) till att kretsa kring demografi och förändringar i gatubilden. Alltså precis det som Just D beskrev, med skillnaden att gruppen inte ladenågon värdering i orden.
Men det finns det andra som gör. Sakta men säkert har det smugit sig in ett språkbruk i det offentliga samtalet, där vissa människors närvaro i det närmaste anses vara en självklar orsak för andra att känna oro. Vidare klassas denna oro, som ska bottna i att människor i majoritetsbefolkningen ser någonting som de inte känner igen sig i, som något som bör tas på stort politiskt allvar.
Frågan är hur.
Som den före detta riksdagsledamoten Nalin Pekgul (S) skrev i Expressen tidigare i veckan: ”Poängen är att ett demokratiskt samhälle, där den offentliga makten utgår från den enskildas frihet och värdighet, inte kan vara något annat än mångkulturellt i den globaliserade värd som vi lever i”.
Det handlar exempelvis om att alla har rätt att klä sig hur de vill, fira vilka högtider de vill och tillbe vilken gud de vill, utan att bli hotade eller trakasserade, oavsett vad förbipasserande tycker.
Motsatsen skildrades förra året av Mark Levengood i Sommar i P1. Där berättade han om hur han tillsammans med Jonas Gardell, många år tidigare, knivhotats under ett Ikeabesök av en kund som motiverade handlingen med att han inte tyckte om homosexuella. När polisen anlände fick inte brottsoffren den sympati som man hade kunnat vänta sig. I stället menade en av poliserna att Levengood och Gardell måste förstå att de kan vara provocerande.
I dag är det få som anser att homofobers känslor när de möter homosexuella i affärer bör visas särskild hänsyn. Enskildas rätt att leva ut sin kärlek trumfar andras eventuella önskemål att slippa se två män som älskar varandra. Samma sak gäller enskildas rätt att klä sig i slöja eller kippa, uppföra lokaler för religiösa sammankomster och bön, samt söka asyl och lägga grunden för ett nytt liv i ett nytt land.
Därför bör vi försöka koka ner varje situation till att handla om individer som representerar sig själva och inte en grupp, eftersom det då sker ett perspektivskifte. Så gjorde exempelvis Annie Lööf (C) i sitt Almedalstal förra veckan, där hon bland annat berättade om Nihad från Aleppos ankomst till Sverige.
Det för oss tillbaka till frågan om ”hur”. Tidigare i somras skildrade Anders Q Björkman, biträdande kulturchef på Svenska Dagbladet, sitt senaste besök i Sörmland: ”även om vi – mot all förmodan – ändå önskar att tiden hade stannat (...) innan de som syntes i Flens centrala delar var annat rågblonda, så går det inte att åstadkomma. Tiden går inte att vrida tillbaka.”
Läs den sista meningen igen och låt oss sedan anta utgångspunkten att en del inte gillar vad de ser på gatorna. Vad gör man i ett demokratiskt samhälle åt det? Tvingar alla som bor här att... ja vaddå? Avstå från vissa klädesplagg, inte äta viss mat, prata på ett visst sätt, anamma vissa seder och bruk?
Observera att jag inte ifrågasätter att alla ska följa svensk lag, tycker att den samhällsorientering som nyanlända erbjuds kan bli bättre och inte har något till övers för hedersförtryck. Men snarare än att legitimera en oroskänsla bör vi diskutera hur den ska kunna försvinna och – inte minst – fokusera på riktiga problem. Här kan det också vara värt att nämna att andelen personer i yrkesverksam ålder som blir försörjda av bidrag och sociala ersättningar har minskat markant, för att nu vara nere på nästan samma nivå som 1990, alltså före 90-talskrisen.
Låt oss heller inte glömma att en nostalgisk längtan till hur samhället såg ut när man var barn är långt ifrån ny. En av Sveriges mest läsvärda författare är Per Anders Fogelström, vars ”stad-serie”, som inleds med ”Mina drömmars stad”, mer än något annat visar den snabba förändring som gör att landet som människor föds i inte finns kvar när de bildar familj, vilket inte minst märks på titeln till del nummer fyra: ”I en förvandlad stad”.
Fogelström beskriver skickligt hur Sverige går från att vara ett fattigt land i Europas utkant till att Stockholm blir just en ”Stad i världen”, som är namnet på den sista boken. Att serien, som utspelas mellan 1860 och 1968, slutar året före månlandningen betyder dock inte att utvecklingen stannade och om Fogelström hade fortsatt i ytterligare några decennier hade han antagligen kommit till ”Värld i staden”.
Däremot hade han inte gått runt som en gringo på sidorna. I alla fall inte enbart. Hans styrka var att se individen och ge ett myller av människor plats i historien.