Låt oss börja med det positiva. På sin stämma i oktober kommer Moderaterna att diskutera public service.
Det borde fler partier göra. Inte minst eftersom Sveriges television, Sveriges radio och Utbildningsradion sedan den 1 januari betalas med en särskild avgift som tas in via skattesedeln. Det är alltså inte ens teoretiskt möjligt att välja att inte ta sin del av notan.
Nu har flera motioner inkommit inför Moderaternas stämma, där distriktet Stockholms län tidigare i år gick längst genom att förespråka att public service avskaffas, vilket troligtvis inte kommer att bli verklighet. Däremot föreslår partistyrelsen att det tillsätts en arbetsgrupp för att ta fram förslag på hur framtidens SVT, SR och UR skulle kunna se ut, med inriktningen att bolagen ska vara ”smalare och vassare”. Dessutom finns tankar om att public service delvis kan finansieras med hjälp av reklam, vilket skulle innebära slutet för public service som vi känner det.
En stor del av bolagens existensberättigande, med den särställning de har, ligger i att de är oberoende från privata finansiärer. På så sätt finns ingen risk att SVT väljer programutbud med förhoppningar om ökad reklamförsäljning i bakhuvudet. Och så bör det förbli.
Enligt den senaste Förtroendebarometern är förtroendet för SVT nästan dubbelt så stort som för TV4, som i sin tur ligger långt före TV3, vilket understryker varför reklamen ska hållas på avstånd. Om public service börjar leta efter och därmed konkurrera med privata mediebolag om annonsintäkter, samtidigt som allt fler privata aktörer får del av skattepengar, där det senare just nu är nödvändigt för att värna lokaljournalistik runt om i landet, skulle skillnaden mellan public service och privata mediebolag undan för undan suddas ut.
Det vågspelet är en avgiftsänkning med ett par tior per månad, eller vilka reklamintäkter det nu skulle kunna handla om för public service, inte värd. Särskilt inte eftersom den högsta public service-avgiften i dag är drygt 100 kronor i månaden per person.
Bortsett från reklamtankarna är det dock inget fel på Moderaternas initiativ. Det finns en del program vars hemvist i public service är tveksamma.
Exempelvis hade SVT-serierna ”Gift vid första ögonkastet” och ”Ung och bortskämd” gott kunnat lämnas åt kommersiella kanaler, och ”Ung och bortskämd” togs mycket riktigt senare över av TV3. Det går även att diskutera hur mycket SVT ska lägga på sändningsrättigheter till olika idrottsevenemang som blir dyrare och dyrare för varje år som går, hur mycket Melodifestivalen ska få kosta och – inte minst – vilken nivå nöjesprogrammen ska hålla.
Men än viktigare än att diskutera vad public service kanske inte ska göra, är det att fokusera på vad SVT och SR ska göra. I public service-kommitténs slutbetänkande, som presenteras förra året, finns förslag på krav om ökad lokal närvaro i underbevakad glesbygd, vilket är både utmärkt, nödvändigt och helt i linje med vad public service kärnuppdrag borde vara.
Enligt Institutet för Mediestudier saknar var fjärde kommun en regelbundet bemannad nyhetsredaktion och 45 procent av kommunerna anser att medierna har försämrat sin kommunala bevakning (Dagens Samhälle, 12/1-2018). Även om det sedan i början av året finns ett särskilt statligt stöd för att mediebolag ska kunna bedriva journalistik på så kallade vita fläckar är det inte tillräckligt. Det underströks av Krokomcenterpartisterna Gunnar Hellström och Håkan Larsson tidigare i veckan, som menar att public service ofta antar ett huvudstadsperspektiv, och de efterlyste att åtminstone ett ledande nyhetsprogram ska lokaliseras till norra Sverige (Expressen, 18/9).
Andra saker som bör prioriteras av SVT är sådant som har svårt att hävda sig på den kommersiella arenan. Den här ledarsidan har tidigare föreslagit en EU-timme, där de viktigaste händelserna i Europaparlamentet och i enskilda medlemsstater tas upp och placeras i sina sammanhang, ungefär som Europapodden som produceras av SR. Det skulle kunna utökas med ett entimmesprogram med fokus på svensk inrikespolitik, som SR-podden ”Det politiska spelet”.
Dessutom får SVT gärna sända en andra säsong av ”Ekdal och Ekdal”, där stora samhällsfrågor som migration, klimat och psykisk ohälsa diskuterades och debatterades ur olika vinklar, och framför allt tilläts ta tid och vara precis så komplexa områden som de är.
Kvalitativa dramaserier på svenska, som ”Vår tid är nu”, har också en självklar plats i tablån. Precis som svenskspråkiga barnprogram, satsningar på minoritetsspråk, granskningar, dokumentärer och direktsändningar från evenemang och i skarpt läge.
Allt det här bör rymmas inom public service-budgeten på cirka 8,5 miljarder kronor om året. Gör man satsningarna extra bra och höjer ambitionsnivån i hela landet, där sändningarna inte är kommersiellt gångbara och rapporteringen behövs som bäst, är det kanske också precis dit pengarna räcker.
Då krymps automatiskt budgetutrymmet för ”Sveriges fetaste hundar”.