När jag såg honom springa förbi i bakgrunden här på jobbet blev jag jätteglad. Kunde andas ut liksom. Själv hade han ingen aning om det, datakillen. Jag hade just kommit tillbaka efter en månads semester där jag varit frånkopplad allting på riktigt. Jag hade precis hittat knappen på jobbdatorn, slagit på (och av) den flera gånger. Hela datorn var svart. Nån ruta att knappa in ett lösenord i fanns inte att tänka på. Jag försökte andas lugnt, låtsas att jag inte alls har skräck för att tappa minnet, avhandlade första jobbmötet - och tillbaka vid skrivbordet igen lyste lösenordsrutan på datorn så rart mot mig.
Nästa dilemma: lösenordet? Hur var det? Ingen aning. Var det nu jag borde kalla på datakillen? Ge upp direkt? Inte ett spår av honom. Prova själv alltså. Kom på att jag hade varit listig (?) innan jag gick på semester och tagit en bild på dataskärmen när jag höll på att logga in. Hittade faktiskt bilden som nästan försvann bland alla bilder på vackra sommarblommor, fjärilar och annat semestertjafs. Rutan för lösenordet var ifylld på bilden, men några bokstäver eller siffror syntes såklart inte. Bara en lång rad av svarta punkter. Suck. Men om det nu var en så lång rad kunde ju de ord jag dittills funderat på inte funka alls. Var det ett av de långa lösenord som ligger och skvalpar i skallen som skulle skrivas in tro? Bara att testa. Efter ett par försök lyckades det faktiskt. Jag lyckades till och med byta ett lösenord på ett annat ställe. Det ska tydligen också alltid göras efter semestrar. Då måste man både komma ihåg sitt gamla och hitta ett nytt.
Nu har jag förstått att jag inte är ensam om att känna skräck för lösenordshelvetet. Och de flesta har sina knep för att klara ut det. Det gäller bara att komma ihåg vilket knep man brukar använda.