Ahmed Liwa har en krycka som stöd när han går. Det gör ont och han är stel. Han ger ett samlat intryck, men inombords är tankarna många. Han får inte riktigt grepp om dem. Det har bara gått tre dagar sedan han lurade döden på Strängnäsvägen.
Han tittar på bilderna av bilen. Pappas Volvo S60. Den som vred sig runt en belysningsstolpe den där morgonen, rev loss den ur sitt fäste och knäckte den. Som inte slutade rulla förrän den låg en bra bit från vägen med ett nästan platt tak.
‒När jag ser bilderna... Jag mår psykiskt dåligt, säger han.
I mina tankar var hela huvudet öppet. Det var så mycket blod. Jag skrek som en galen, jag ville inte dö.
Han var på väg till jobbet på Menigos centrallager i Strängnäs. Skiftet började fem på morgonen. När han passerat Ekängen såg han en flock fåglar sitta och picka på vägen en bit framför honom. Tänkte att de skulle lyfta när han närmade sig.
Men en fågel lyfte inte. Instinktivt försökte han undvika att köra på den, men gruset i vägkanten fick hjulen att glida och plötsligt hade han ingen kontroll över bilen.
‒Jag såg hur jag sladdade rakt mot stolpen. Jag förstod att det skulle bli en riktig smäll, berättar han.
Man brukar säga att en människa hinner tänka många tankar när hon plötsligt ställs öga mot öga med sin egen död. Att hela livet passerar revy. Så var det inte för Ahmed Liwa. Han hade bara en enda tanke i sitt huvud.
‒Det enda jag tänkte på var min dotter som ska födas i oktober. Jag tänkte 'låt mig inte dö, låt mig få träffa henne'.
Han har en kort minneslucka. Minns inte själva smällen. Inte ljudet. Han vet inte hur många varv han rullade.
Nästa minnesbild är mörker.
‒Det var mörkt. Jag var upp och ned. Jag hade krossat glas i munnen, berättar han.
Han försökte slå ut resterna av fönstret, men lyckades inte. Däremot visade det sig att dörren gick att öppna tillräckligt långt. Ahmed Liwa tog sig loss och kravlade ut. Torkade svetten ur pannan. Men det var inte svett. Han tittade på sin hand och såg att den var full med blod.
‒I mina tankar var hela huvudet öppet. Det var så mycket blod. Jag skrek som en galen, jag ville inte dö.
De undvek mig bara. Körde vidare.
Han letade efter sin telefon för att ringa efter hjälp, men den var någonstans i bilen. Och bilen hade börjat ryka och låta. Han tänkte att den snart skulle fatta eld. Så han sprang, mot sjukhuset två kilometer bort. Rädslan lät honom inte känna någon smärta.
Han berättar hur han förgäves försökte få någon förbipasserande bilist att stanna. Han viftade och ropade. En bil stannade till, berättar han, men när han skulle kliva in i den säger han att föraren körde därifrån. Fyra-fem andra bilar passerade utan att stanna.
‒De undvek mig bara. Körde vidare.
Ett tag tänkte han sparka av sig sina tunga arbetarkängor för att kunna springa fortare, men han behöll dem på. Tog sig närmare sjukhuset, steg för steg. Blodet bara rann.
När han kom fram hade polisen hunnit få ett samtal om den kraschade bilen. En man hade stannat vid vraket, säkerställt att det inte satt någon i bilen och kontaktat dem. Kort därpå ringde även personal på akuten till polisen, och berättade om den blodiga mannen som kommit dit.
Ahmed Liwas fru har berättat att han skrek en enda sak på sjukhuset. Min dotter. Så skrek han, gång på gång. Han var övertygad om att han skulle dö och inte hinna se henne födas.
På sjukhuset röntgades hela Ahmed Liwas kropp utan att läkarna kunde hitta en enda fraktur. Och blodet kom inte från något djupt jack i huvudet, som han trodde. Det mesta kom från näsan. Det hade runnit över pannan och håret när han var upp och ned.
Hans fru fick plocka små bitar glassplitter ur hans ansikte och hals när de kom hem igen, men bortsett från värken och stelheten tycks Ahmed Liwa har klarat sig i det närmaste helskinnad ur bilvraket.
Jag brukar pendla med en kompis, men han skulle ta sin egen bil. Hade han suttit bredvid mig hade han dött.
Men tankarna är många. Chocken har nog inte helt släppt, tror han.
‒Varje gång jag ser en stolpe eller en Volvo S60 mår jag dåligt. Då blir jag påmind. Jag vet inte hur jag ska kunna köra bil igen.
Han tänker också på att han inte skulle ha varit ensam i bilen den där morgonen.
‒Jag brukar pendla med en kompis, men han skulle ta sin egen bil. Hade han suttit bredvid mig hade han dött. Hundra procent. Hans mamma har varit och tänt ett ljus i kyrkan för honom.
Du berättar att ingen stannade och hjälpte dig. Vad känner du när du tänker på det?
‒Jag vet inte... Jag kan inte tänka på det.