Och så är det, men bara till viss del. Om det har Eskilstuna-Kuriren berättat i två omgångar.
I oktober rapporterade tidningen att det kommunägda Eskilstuna Strängnäs Energi och Miljö (ESEM) bränner biogas som bolaget producerar, eftersom man saknar giltigt tillstånd att hantera brandfarlig vara som transporteras i ledning från reningsverket. Biogasen som säljs till kollektivtrafiken och privatbilister köps utifrån. Under en period förra året, när säljaren inte kunde leverera biogas, sålde ESEM 100 procent naturgas utan att informera kunderna.
I dagarna har tidningen avslöjat en annan fadäs. En stor del av matavfallet har inte omvandlats till biomassa, så kallad slurry, utan bränts tillsammans med annat brännbart avfall. Det betyder – åter igen – förfuskade miljöambitioner och ekonomiskt slöseri, då ESEM måste betala andra företag för att bli av med matavfallet.
[fakta nr="1"]
Under 2018 och 2017 skickades 29 respektive 35 procent av det totala matavfallet till att brännas i kraftvärmeverket i Västerås. Det är en förbättring jämfört med tidigare år, då omkring 70 procent brändes. Men det är ändå inte den bild av återvinningen som ESEM har gett utåt. Trots att en ny maskin togs i drift på Lilla Nyby återvinningscentral 2016 kunde inte allt matavfall tas om hand.
Sammanfattningsvis: En del av matavfallet bränns – en tjänst som ESEM köper i Västerås. Det som inte bränns blir till biomassa som dock inte kan omvandlas till biogas i Eskilstuna, på grund av att gasledningen saknar tillstånd, utan säljs till Södertälje och Huddinge. Samtidigt köper ESEM biogas från Lidköping, under tiden som bolaget bränner upp den biogas som det framställer från avloppsslam.
Det är mycket som är bakvänt här och blir inte bättre av de piruetter som de ansvariga i ESEM nu ägnar sig åt.
Den första offentliga reaktionen från styrelseordförande i ESEM, Lars Andersson (S), var ”förvåning och besvikelse”. Ann-Sofie Wågström (S), styrelseordförande i moderbolaget Eskilstuna Energi och Miljö (EEM) var ”jättebesviken på bolaget och jävligt arg”. Båda menade att de inte hade fått rättvisande information om bristerna från de operativt ansvariga i företaget.
Efter styrelsemötet i EEM på tisdagen tvärvände så Wågström. I ett pressmeddelande säger hon att hennes tidigare kommentarer byggde på en missuppfattning av uppgifterna i tidningen och att hon har fullt förtroende för bolagets ledning.
Sedan tar advokatyren vid. ”Siffrorna som presenterades i Eskilstuna-Kurirens granskande artiklar handlar till stor del om att restprodukter (så kallad rejekt, som exempelvis plast, förpackningsmaterial och benbitar) från slurryproduktionen har bränts. Detta är material som ändå inte hade kunnat bli biogas eller gödsel”, skriver Wågström.
Plast, förpackningsmaterial och benbitar finns givetvis bland det som slängs. Men de utgör inte 29, 35 eller, som tidigare, 70 procent av det totala matavfallet. Skillnaden över tid i andel matavfall som företaget lyckas göra om till biomassa har inte att göra med avfallets sammansättning, utan med ESEM:s förmåga att processa det.
Men visst kan man förstå Wågström. Det tar emot att medge att bolagsstyrelserna även denna gång var statister när ESEM brast i sin kärnverksamhet.