Det vi hittills fått se av valdebatter inför 2014 har dominerats av fortsatta slagväxlingar om några av de politiska besluten för några år sedan.
Maktkampen, striden om kanslihuset, som står i centrum. Vägen till framgång söks i skatte- och bidragsfrågor betraktade genom glasögon av årsmodellerna 2005-08, alltså från tiden av kreditdriven högkonjunktur i västvärlden, då de senaste årens internationella ekonomiska kris ännu inte inträffat.
Med den omvärld och den problemlista som folkvalda och väljare kommer att ställas inför under nästa och nästnästa mandatperiod kan denna inriktning av valdebatten leda vilse, försvåra beslut och blockera vägval.
Det finns i själva verket en rad stora frågor där mycket talar för att det skulle vara bäst med ett stort mått av samförstånd. Närmare bestämt med samverkan mellan de partier på båda sidorna om blockgränsen som borde kunna enas om några huvudlinjer i två väsentliga avseenden:
Det ena är en politik byggd på bra näringslivsklimat, internationell konkurrenskraft och stabila statsfinanser. Det andra är de internationella hot och utmaningar som kan bli mycket mer farliga under kommande år, från klimatstörningar över sprickorna i Europasamarbetet till försvars - och säkerhetspolitiska risker.
Detta behöver inte bli koalitionsregeringar över blockgränsen, även om den möjligheten inte bör uteslutas, utan tvärtom kunna diskuteras utan skygglappar och tabuföreställningar. Sådan samverkan finns och fungerar på flera håll, i så olikartade länder som Finland, Holland och snart troligen Tyskland. De är inte problemfria, men inte minst den finländska samarbetsförmågan är en ständigt pågående tankeställare för oss i Sverige.
Det borde finnas mycket mer utrymme för att försöka klara ett antal stora frågor med en bred förankring där de tre nyckelpartierna är Socialdemokraterna, Moderaterna och Folkpartiet liberalerna.
Det borde sakligt sett vara fullt möjligt att med en sådan bredd kompromissa om sjuk- och arbetslöshetsförsäkringarna, reformera företagsbeskattningen och lägga om inkomst- och kapitalbeskattning, så att borttagna tunga skatter på arbete och inkomstökningar växlas mot avskaffade kryphål och egendomsförmåner och mot rimligt avvägda miljöskatter.
Dessutom behövs bred enighet för att hantera den dubbla utmaningen från energi- och klimathoten och det allt mer oroväckande säkerhetspolitiska läget, där Västeuropas ekonomiska försvagning och Rysslands upprustning kräver nya tag och ny förmåga att samverka med andra.
Situationen talar för en del gemensamma tag från sådana praktiskt inriktade politiker som den Metallfacklige Stefan Löfven, finansministern Borg och utbildningsministern Björklund.
Nu går debatt och manövrer snarast i motsatt riktning. Den bisarra samverkan mellan S och såväl SD som V och MP för att bevara en arbetsskadlig skatteprocent på åtskilliga tjänstemannagrupper kan stå som symbol för missriktat taktiserande.
Men detta mönster är ingen nödvändighet. Det kan tvärtom övervinnas, men bara om väljare begär bättre – och om klokt folk i flera läger koncentrerar sig på de större frågorna, inte på att köra repris på väl inövade motsättningar, sådana dessa var för några år sedan.