Bakom boken står Blås tre pappor, Martin Roos, Micke Lönngren och Rocco Gustafsson som tagit hjälp av skribenten Peter Marchione för att få snits på klubbens memoarer. En rejäl kluns av coffe table-typ blir det, 224 sidor späckade med bilder och anekdoter från den tid det begav sig.
En lång rad Blå-anstrukna berättar i boken om den speciella Blå-känslan som fick både artister och publik att trivas och ständigt komma tillbaka. Intervjuade är bland andra Ola Salo, Lisa Miskovsky, Markus Mustonen, Maja Ivarsson och "Boban" - Anders Lindström i The Hellacopters.
Vad var nyckeln?
–Kärleken till musiken, den våghalsiga blandningen av allt från "Pärleporten" till Ozzy Osbourne och värdskapet var nog de viktigaste ingredienser, säger Martin Roos när han blickar tillbaka.
Micke Lönngren instämmer:
– Det spelade ingen roll vad det stod på affischen. Publiken litade på att kvällen skulle bli bra även om de inte visste exakt vilken musik som skulle spelas. Man gick till Blå och blev överraskad. Vi skapade helt enkelt klubben vi själva längtade efter utifrån vad vi ville lyssna på och vad vi var beredda att betala för entré och öl.
– Och folk tog hand om varandra på Blå. De som jobbade där höll ihop, vi hade roliga personalfester och blev nästan som en sorts sekt, säger Martin Roos.
Under de första åren höll klubben, som till en början hade prefixet kultur och siktade in sig på S:t Eskils esteter, till i källarhak av modell mindre. I ett av kyffena stod en blå soffa i lokalen vars inredning i övrigt gick i guld och blå sammet. Ett namnbyte föll sig naturligt. Att uthyraren inte ville att Blås gäster skulle vara synliga i den ordinarie entrén var bara ett plus.
– Vi fick ta in våra gäster via soprummet och sedan vidare i en 50 meter lång gång under huset. Det bidrog till känslan av att Blå var lite obskyrt och speciellt.
År 2000 invigdes "Stora Blå". Plötsligt kunde klubben ta in 1200 gäster till skillnad från de 150 som rymts i källarskrubben.
Alla tre Blås upphovmän hade vid det här laget jobbat med en rad andra projekt i musiksvängen och skaffat sig betydande nätverk i Musiksverige.
– Bara under de första veckorna hade vi band som The Ark, Infinite Mass, Hellacopters och The Hives och sedan fortsatte det med Håkan Hellström, Blacknuss och Latin Kings. När vi satte oss ned och gick igenom vad som hände på Blå blev vi faktiskt lite chockade själva över de program vi fick till vecka ut och vecka in, säger Micke Lönngren.
Tre scener, tre olika program och öppet minst tre kvällar i veckan. Så såg det ut på Stora Blå som dessutom lade ut vimmelbilder på nätet så fort klubben slagit igen.
Men inget varar för evigt och nyårsafton 2004 drog Blå sin sista suck. Då hade Martin Roos redan klivit av och både Micke Lönngren och Rosso Gustafsson kände att det var dags att söka nya vägar.
– Allt har sin tid, säger Micke som numera jobbar tilslammans med Martin Roos på Destination Eskilstuna.
Grundplåten till boken om Blå skramlade trion ihop när 15-årsminnet av Stora Blås invigning firades på Lokomotivet för tre år sedan.
– Festen gav ett överskott på drygt 100 000 kronor. Det är de pengar vi nu investerat i bokproduktionen.