Även om förslaget avslogs av kommunmajoriteten, bland annat med motiveringen att ”politiken i kommunen kan inte begära och har inte mandat att besluta att kommunens medarbetare ska bryta mot lagstiftningen”, finns det två saker som skaver.
Den första är att majoritetspartierna S, M och C, i Sveriges 15:e största kommun, känner sig nödgade att försvara att de följer lagen. Och då inte genom att rakryggat stå upp för paragraferna i lagboken, utan snarare med ett ”därtill av vi nödda och tvungna”.
För det andra nöjer de sig inte med att konstatera hur lagen ser ut. I stället går de steget längre och skriver att varken nazister, islamister, våldtäktsmän, misshandlare, våldsverkare, mördare eller organiserat kriminella ska känna sig välkomna i Eskilstuna.
Frågan är vad det innebär i praktiken.
En kommun är inget kungarike med kommunstyrelsens ordförande som statschef. Sveriges 290 kommuner ligger i samma land, går under samma lagar och i lagstiftningen måste det finnas en helhetssyn.
”Just i vår kommun vill vi inte ha några kriminella eftersom vi värnar om kommuninvånarnas säkerhet”, fungerar alltså inte. Förutsatt att inte alla som begår brott placeras på en inhägnad ö för resten av livet.
I stället är utgångspunkten i en rättsstat att misstänkta får en rättvis prövning, döms i domstol om bevisen räcker och avtjänar sina straff. Därefter förväntas de återvända till samhället på samma villkor som andra, bortsett ifrån att prickar i belastningsregistret kan leda till diskvalificering från en del tjänster.
Därför är frågan vad kommunstyrelsens ordförande Jimmy Jansson (S) menar när han säger att kommunen har ”väldigt kloka medarbetare som i sitt beslutsfattande kan göra det svårt för de här människorna ändå, utan att vi uppmuntrar till lagbrott” (Eskilstuna-Kuriren, 27/3). Är andemeningen att kommunanställda efter eget tycke och smak ska ge bra service till vissa och ”göra det svårt” för andra?
Låt oss i så fall ta ett aktuellt exempel. Jag råkar bo i samma kommun som skådespelaren som är dömd för att ha slagit och hotat Josefin Nilsson. Alltså en misshandlare som enligt majoriteten i Eskilstuna inte ska känna sig välkommen i kommunen.
Och, för att vara tydlig: Jag har ingenting tillövers för människor som misshandlar kvinnor och/eller barn. Tvärtom är straffen ofta uppseendeväckande låga.
Trots det har jag ingen tanke på att kräva att kommunanställda, för att kompensera för det låga straffet, ska ”göra det svårt” för skådespelaren. När han i framtiden behöver hemtjänst kommer jag, via kommunalskatten, att bekosta den. Om det behövs ett rum på ett äldreboende kommer jag att stå fast vid principen att platserna ska fördelas till de sjukaste först, vilket betyder att den trevliga damen, som har jobbat ideellt för Röda Korset, inte kommer att gå före i kön.
Så visst är det fritt fram att ställa frågan: Ska IS-terrorister få bidrag, kvinnomisshandlare hemtjänst och livsstilskriminella subventionerade förskoleplatser?
Och svaret är ja. Kommunal service ska ges efter behov. Inte efter karma.