Detta är på väg att bli svensk verklighet, på ack så tidstypiskt sätt. Först tar domarmakten i HD ledningen och ändrar lagens reella innebörd. Sedan kommer justitiedepartementet och vill att regering och riksdag ska följa domarmakten och försvaga skyddet för nyhetsförmedlingen.
Frågan har just varit i lagrådet och vänt. Fyrpartiregeringen har att välja: Ska den stå för regeringspartiernas värderingar om det fria ordet? Eller expediera en proposition med motsatt innebörd?
Vad det handlar om finns det, som påpekades här på ledarsidan för en vecka sedan, ett belysande exempel på. Det kostade Aftonbladet cirka 100 000 kronor att trycka en artikel om hur fastighetsmäklare fällts av Allmänna Reklamationsnämnden. Utgivaren frikändes, men tidningen straffades fast den var frikänd.
Detta är inte unikt för Sverige, utan en strategi för att komma åt obekväm nyhetsrapportering som finns även utanför våra gränser. I september sade den konservativa justitieministern i Storbritannien att regeringens stöd kan väntas för ett förslag från den tryckfrihetsinskränkande juristen Leveson. Den mannen fick ett tillfälle att föreslå en rad åtgärder mot pressen efter att främst The Guardian avslöjat att ett par andra tidningar gjort intrång i mobiltelefoners röstbrevlådor för att få fram uppgifter om bland annat ett antal kändisar.
Det justitieministern då talade om har stora likheter med det som är på väg att bli ett nytt ekonomiskt vapen mot journalistik i Sverige. Domarna i England föreslås kunna straffa frikända tidningar med ansvar för rättegångskostnader som annars skulle ha betalts av dem som stämt och förlorat.
Risken med att öppna process mot en nyhetsrapportering minskar. Möjligheterna ökar för sådana intressen som vill hindra vissa slags rapportering, och har råd att skjuta privatpersoner framför sig och stå för deras advokatkostnader.
I Sverige är detta ett hål som slås upp i ett annars starkt skydd för det fria ordet, som inte minst gör det svårt för ekonomiska intressen att använda hot om förtalsprocesser för att avskräcka från granskningar. I Storbritannien handlar det om en regering som ideologiskt – med inte bara konservativa utan även liberala ministrar – borde stå för stärkt tryckfrihet, men i stället är på väg att ansluta sig till en samfälld attack mot pressen från vänster och från höger. Utgångsläget är också att Storbritannien visserligen har ett antal mycket ambitiösa och ibland hårt slående tidningar, vilka nu blivit ekonomsikt försvagade, medan tryckfrihetsskyddet är mycket dåligt. Såväl hejdlösa skadeståndsmål som rena censurbeslut utnyttjas ofta som hot mot det fria ordet.
När premiärminister Cameron nyligen hotade den i Snowden-affären drivande tidningen The Guardian med domstolsåtgärder för att stoppa vissa slags publicering av uppgifter om signalspaning var detta oroväckande, och verkligen inte något tomt hot. Att domstolar uppträder som censurmyndigheter och i förväg förbjuder artiklar är möjligt i en rad länder. Inte minst är det en reell och ofta använd tryckfrihetsinskränkning i Storbritannien.
Den metod för att straffa frikända tidningar som nu är på väg att befästas i Sverige kommer alltså från en synnerligen oliberal juridisk miljö när det gäller det trycka ordets villkor. Regering och riksdag bör sätta stopp – och inte ta detta steg i riktning mot en av de brittiska avarterna.