Det senaste är nu att en ansvarig utgivare ska kunna bli straffbar och skadeståndsskyldig för det som inte publicerats under den egna utgivartiden, men som finns att läsa i ett tidningsarkiv med nummer från tidigare utgivares tid.
Gunilla Herlitz var under några år ansvarig utgivare på Dagens Nyheter. Hon började förstås inte sin anställning med att utplåna innehållet i tidningens arkiv eller med att låsa in det så att det skulle bli mer eller mindre otillgängligt.
Sedan blev hon åtalad för en artikel där det bland annat rapporterats att en viss person hade tre konkurser bakom sig. Det var bara det att artikeln aldrig hade tryckts med henne som utgivare. Den var äldre, och en annan utgivare hade burit det straffrättsliga ensamansvaret.
Men det är ändå rätt att åtala Gunilla Herlitz, har Högsta Domstolen bestämt. Gunilla Herlitz hade ju befogenhet att radera i databasen, alltså att utplåna eller gömma ett arkiv. Alltså är hon åtalbar enligt HD.
En risk med detta, om inget görs, är att arkiven där det tryckta ordet bevaras och kan läsas görs stängda eller svårtillgängliga, för att undvika att äldre publiceringar används för att angripa nutida utgivare. Ansvaret för att hålla kulturarv och information levande gör säkert att många kommer att dra sig för att ställa till med en digital motsvarighet till bokbål. Det övriga tryckfrihetsskyddet minskar givetvis också risken.
Men om det bevarade tidningsarkivet, eller motsvarande hos radio och tv, görs angripbart med juridiska medel och skadeståndshot så är detta ett slag mot en av de skyddsregler som Sveriges riksdag på goda grunder har infört för det fria ordet, nämligen tidsgränserna för att sätta igång process. Den är sex månader för allmänt åtal av JK och några år vid icke-statliga åtal. Ändringen är en naturlig del av alla tryckfrihetsfienders önskelistor.
Hur kan nu en sådan situation uppstå som efter HD:s senaste utslag? Jo, riksdagen hade infört en så kallad bilageregel i Tryckfrihetsförordningen. Den skyddade bland annat taltidningar för hörselskadade. Högsta Domstolen fick sedan för sig att ett tidningsarkiv inte omfattades, och därmed uppstod risken för att tidsfristerna skulle elimineras och processrisken finnas ända tills texten raderats eller arkivet mörklagts.
I den senaste stora utredningen om tryckfriheten enades de parlamentariska ledamöterna om att sätta stopp för en del avsevärt riskabla angrepp mot Tryckfrihetsförordningen som justitiedepartementet dessvärre fått regeringen att skriva direktiv om. Av de förslag som i stället lades avsåg ett att skydda just tidnings- och liknande arkiv.
Det som sedan hänt är att Beatrice Asks justitiedepartement utarbetat en lagrådsremiss med ett antal förslag som är negativa eller riskabla för det fria ordet, bland annat att tidningar och utgivare ska kunna i praktiken straffas ekonomiskt även då de blir frikända av tryckfrihetsjuryn. En rad förslag från utredningen som innebar ett förbättrat eller förtydligt skydd för det fria ordet fick däremot inte komma med i lagförslaget.
Denna ensidighet är ännu ett tecken på att justitiedepartementet blivit en antiliberal aktör i tryckfrihetsfrågor, med följder som står i strid med åtminstone flertalet regeringspartiers värderingar.