Det är visserligen vanligt att politiska fångar hålls inspärrade under många är utan något som ens påstås föreställa en rättegång. Så är det med den svenske medborgaren, författaren och journalisten Dawit Isaak, tidigare bosatt i Göteborgsregionen. Under de år fram till 2001 då en fri press fanns i Eritrea var han en av redaktörerna på dagstidningen Setit.
Men skulle en domstol komma in i bilden är det inte detsamma som att domen kan förutsättas bli rättvis, eller att den åtalade anklagas förnågot som i ett fritt land skulle vara brottsligt. Det ska man komma ihåg när man försöker värdera betydelsen av de intervjuer som en annan svensk journalist, Martin Schibbye, tillåtits göra med två ministrar i Eritrea. Hans artikel med intervjuerna fanns i måndagens Expressen. Att Martin Schibbye tidigare satt fängslad i Etiopien, som har en mångårig konflikt med Eritrea, har förmodligen gjort det lättare för honom att få komma till Asmara och ställa frågor till ministrar, som säger vaga saker om en eventuell rättegång.
Det kan ha sitt värde, även om de officiella svaren blev så föga uppmuntrande som de nu blev. Kanske kan det mer i det tysta ha sagts något som kan ge Utrikesdepartementet någon öppning i arbetet att få Dawit Isaak frigiven och återförenad med familjen i Sverige.
Det är detta det måste handla om. En rättegång, med en regimdom som ger ännu fler år i fängelse, är bara en fortsättning på det övergrepp mot enskilda journalister och mot det fria ordet som inspärrandet av Dawit Isaak och andra utgör. Det som hände 2001 var att planerade fria riksdagsval ställdes in och att hela den oberoende pressen krossades i ett slag. Tidningar och tidskrifter upphörde att utkomma och en rad medarbetare i olika tidningar spärrades in.
Eritreas informationsminister påstår i Martin Schibbyes Expressen-intervju att regeringen räknar journalisten Dawit Isaak till den oppositionsgrupp som de styrande kallar J-15. Detta syftar på en splittring i det härskande partiet som bland annat gällde om den tänkta utvecklingen till fria val och demokrati skulle fullföljas eller om enpartidiktaturen skulle befästas. Även oberoende journalister som Dawit Isaak buntas, bara genom att önska fria val och arbeta med det fria ordet, ihop med dem som inom det härskande partiet var oppositionella. I realiteten var det fråga om ett politiskt fängslande, Dawit Isaak är samvetsfånge – inte förbrytare.
Kan det ligga mer i det som av en eritreansk minister sägs om Sveriges röst i FN:s säkerhetsråd? Där förlängdes 14/11 de begränsade sanktioner mot Eritrea som infördes i anslutning till embargot som ska stoppa vapen och annan hjälp till den extrema terrorgruppen Shabaab i Somalia – ett land där Eritreas regim agerat till nackdel för regeringssidan.
Ser man närmare på det senaste säkerhetsrådsbeslutet ställer detta dock högst måttliga krav på Eritrea, främst att släppa in den inspektörsgrupp från FN som skall klarlägga att det inte förekommer vapenhjälp till upprorsrörelser i Somalia. Hade inte Eritrea vägrat att ta emot den gruppen från FN hade sannolikheten varit ganska stor att det temporära vapenembargot hade kunnat avvecklas. Visserligen lade fyra länder, Kina, Egypten, Ryssland och Bolivia ner sina röster. Men Eritrea har inte stöd av någon makt som ville använda vetot för deras skull. Det här är ännu ett självförvållat problem som de styrande i Eritrea dragit på sig.
Ifall Sverige slagit följe med Putinryssland i röstnedläggningen hade det inte ändrat Eritreas situation och inte Dawit Isaaks heller.
Eritrea skulle däremot kunna räkna med långt större förståelse i gränstvisten med Etiopien, som finns kvar från ett tidigare krig,ifall de lättade på förtrycket och släppte politiska fångar – däribland den av dem som är medborgare i Sverige.