En ovanlig klartext om detta finns i den ledare i Arbetarbladet (S) i Gävle som citeras i klippspalten i dag. Den ståndpunkt som framförs där är inte ett gott råd. Det Arbetarbladet vill skulle vara vägen till förvärrade problem, för S-partiet och för jobb och välfärd. Däremot är den linje som Arbetarbladet företräder såväl representativ som uppriktig.
I en stor del av S-pressen och i några fackförbundsledningar har det varit starka önskemål om att få ta bort åtminstone stora delar av jobbskatteavdraget eller höja en del andra skatter så att det skulle kunna räcka både till höjda ersättningsnivåer i socialförsäkringar och till märkbar utgiftsexpansion i kommunal sektor.
Stefan Löfven har vägrat att följa den linjen. Riksdagsgruppen har ställt upp bakom vägvalet. Men kritiken mal vidare från vänster, så som framgår i bland annat Arbetarbladet.
Det är slående hur S-ledningen undflyr öppen och rak konfrontation med denna kritik från vänster. Trots att Löfven och andra borde ha ganska goda chanser att vinna den debatten – med sakskäl och inte taktikskäl – vill eller vågar de inte stå upp för hur en sammanhängande politik måste se ut med de mål och ekonomiska ramar partiledningen säger sig stå för. Det besvärande är ju att det i en sådan debatt skulle bli ofrånkomligt att medge att mycket i fyrpartiregeringens uppläggning är rätt även sett utifrån arbetarrörelsens och S-väljarnas intressen.
I stället sysslar S-ledningen med vad Arbetarbladet med välriktad underdrift kallar "markeringar". Sådana är gruppledare Dambergs huvuduppgift. Utgiftsförslag med måttliga pengar och en flod av anklagelser om orättvisor och otillräckliga satsningar framförs i ett tonläge som ska anknyta till den ständiga kritiken mot all regeringspolitik från intressegrupper och organisationskanslier.
Problemet är inte bara att det ofta är direkt missvisande. Den nya skolpolitiken är på väg att förbättra skolan, även om verkningarna av 90-talet och annat som hände före 2006 fortfarande styr mycket av skolans resultat. Satsningarna på järnvägen och elnätet har ökat efter 2006, efter att tidigare ha försummats. Landsbygden skulle inte ha fördel utan nackdel av att S och MP bestämde i stället för Centerpartiet.
Mer långsiktigt ohållbart är att utgiftskonsekvenserna i S-förslagen sammantaget inte kan gå ihop med de begränsade intäktsökningar som S-taktiken medger, och som dessutom i flera fall är rejält missriktade när det gäller påverkan på investeringar och konkurrenskraft i näringslivet.
Vänsteroppositionen i exempelvis Arbetarbladet kan ha fel i mycket, men har faktiskt rätt i att S-ledningen inte har en hållbar ekonomisk linje och inte kan klara vad den sammantaget förespeglar med alla sina "markeringar".
Vägen ur denna situation borde inte vara ett fortsatt taktiserande. Inte heller det sterila råskället på dem på den borgerliga sidan som Stefan Löfven skulle behöva ha drägliga relationer till, ifall han vill vara statsminister.
Eftersom MP-politiken är svår att förena med en politik för arbete och arbetare, och eftersom V-politiken skulle leda till resultat som i krisländer på kontinenten, skulle det vara mer trovärdigt och mer värt respekt att erkänna att utvägen är att närma sig de borgerliga, och att ta konsekvenserna av vad det innebär i sak.