För det var en riktig valårsbudget som finansminister Magdalena Andersson (S) presenterade på onsdagsmorgonen, med ovanligt mycket till allt och alla. Detta trots att vi befinner oss på toppen av en högkonjunktur, har minusräntor och en ekonomi som går på högvarv.
Att i det läget göra som Stefan Löfven och Magdalena Andersson, lägga in mer ved i brasan genom att höja bidrag samtidigt som skatter sänks, är inte bara slöseri. Det är direkt oansvarigt. Särskilt eftersom det i princip bara är regeringen som menar att reformutrymmet är så stort som 40 miljarder – och det vet finansministern.
Därmed inte sagt att allt i budgeten är dåligt. Ökade anslag till försvaret, polisen och sjukvården är nödvändigt om kvaliteten ska kunna hålla jämna steg med förväntningarna. Samma sak med de öronmärkta pengarna till skolan och de generella miljardbidragen till kommunerna, som bland annat kommer att ha ökade kostnader för nyanländas utbildning och etablering på arbetsmarknaden, samt för de kommande årens utbyggnad av äldreomsorgen.
Det är just därför, för att det ska finnas tillräckligt med resurser för att rusta välfärdens kärnverksamheter, det är fel att i brinnande högkonjunktur sänka skatten för pensionärer, höja barnbidragen och strössla med diverse annat, som höjt tandvårdsbidrag, skatteavdrag för fackföreningsavgift och flera gratisgrejer. Det hade varit betydligt bättre att spara mer i ladorna inför svårare tider – för dessa kommer, var så säkra – och då höja exempelvis barnbidraget för att stimulera ekonomin.
Dessutom är det nu, när det går bra, ansvarsfulla politiker bör sjösätta nödvändiga reformer som syftar till att hålla de stigande bostadspriserna i schack, få ner hushållens problematiska skuldsättning, sänka trösklarna till arbetsmarknaden och underlätta för dem som vill byta jobb. Inte minst eftersom Magdalena Andersson lyfte fram just bostadspriserna och storleken på lånen som betydande risker för svensk ekonomi, men trots det inte lyfter ett finger.
Sist men inte minst är det fult av finansministern att slå sig för bröstet och förklara att den nuvarande regeringen minsann, till skillnaden från den förra, tar ansvar och därför har lagt om migrationspolitiken. Dels eftersom både dagens och gårdagens migrationspolitik i det stora hela fattades utan några större meningsskiljaktigheter mellan blocken. Dels eftersom den rödgröna regeringens politik splittrar barnfamiljer, vilket inte är någonting att vara stolt över, samtidigt som det krympande antalet flyktingar snarare beror på överenskommelsen mellan EU och Turkiet än på svensk inrikespolitik.
Visst låter det fint när regeringen säger att det går bra för Sverige och att välståndsökningen ska komma alla till del. Men om det ska kunna tas på allvar måste det vara sant och även gälla mannen som just har fått uppehållstillstånd, samtidigt som han håller på att längta ihjäl sig efter sina barn.