För de ansvariga inom polisen bör kritiken svida ordentligt. Det är många fel som gjorts, vad gäller mängden lagrade uppgifter, delvis oklara syften, underlåtenhet att gallra och otillräckliga säkerhetsåtgärder när det gäller loggning och tillträde till materialet.
Det blir förmodligen rättsligt efterspel för någon eller några inom polisen. Men det finns också en ledningsfråga. Arbetsrutiner och interna kontroller ska vara i sådant skick att till exempel polisdatalagen verkligen efterlevs. Allmänhetens förtroende ska vårdas, inte skadas. Polisen i allmänhet, liksom kriminalunderrättelsetjänst, är viktiga funktioner. Man ska kunna lita på att polis följer lag.
Vad som inträffat verkar vara i stora drag utklarat. Kriminalunderrättelsetjänsten har kraftfulla datoriserade analys- och registerverktyg, som ju verkligen också behövs. Efter en del brott i Skåne från 2009 och framåt togs sådana hjälpmedel i bruk med beslut 2011, och man började nysta i enligt uppgift fyra olika släktsamband.
Detta gjordes sedan utan rim och reson. Laglydiga personer med mycket avlägsna familjesamband, avlidna samt över 1000 barn fördes in i datafilerna. Man följde släktträd, och framför allt romer togs med. Av över 4000 namn lyftes sedan cirka 1100 över i ett datoriserat analysverktyg. Hade polisen här följt lagen skulle en omfattande gallring ha gjorts. Man skulle över huvud taget inte fortsatt att fylla på med namn och uppgifter som saknade betydelse för utredningens syfte.
Att polisen i spaningsarbete följer släktband kan i och för sig vara både tillåtet och nödvändigt. Men om vilka andra skulle det ha gjorts en datainsamling så långt bort? Det vidrör en lång och bedrövlig historia om hur romer kunde bli behandlade innan genombrottet för det moderna rättssamhället, med dess omfattande krav på lagstöd för myndighetsåtgärder.
Kom rentav många av de tusentals ovidkommande namnen från något äldre kortregister eller liknande, där människor hade tagits med efter sin romska tillhörighet? Att döma av kontrollmyndighetens rapport har polisen i själva verket kunnat bygga upp släktträden genom att hämta uppgifter ur den databas som hör till folkbokföringen. Det är i så fall ett tecken på att kopplingen till en äldre tids myndighetsattityd mot romer inte varit fullt så stark som befarats.
Slutsatsen blir i alla fall att polisdatalagen inte efterlevts hos Skånepolisen, att polisen från riksnivå måste strama upp arbetssätten, men också att kontrollfunktionen faktiskt fungerat väl efter att uppgifter kommit fram genom pressen. På mindre än två månader har det huvudsakliga klarlagts. Detta blev möjligt tack vare den svenska meddelarfriheten, där anställda i polisen med stöd av grundlag kunde lämna detta slags upplysningar till en av Tryckfrihetsförordningen skyddad nyhetsförmedling.
De som har skäl att beklaga sig över att ha funnits i register utan lagligt stöd verkar kunna räknas i fyrsiffriga tal. Förtroendeskadan är dock större än den individuella skadan. Inga myndighetsåtgärder eller något annat skadligt har skett mot de enskilda som tagits med utan grund, förutom själva registreringen. Blir det skadeståndsbelopp lär de därför inte bli stora.
Men viktigare är den nödvändiga rensningen av luften. Både i polisen och på andra håll måste det stå klart vad som ska gälla, i rättigheter och i skyldigheter ska inte göras skillnad på romer och andra.