Att faran för överdriven fastighetsbelåning är en restriktion vad gäller att använda ränteverktyget för att stimulera ekonomin är inget hjärnspöke som drabbat den som slagpåse flitigt använde riksbankschefen Stefan Ingves. Målkonflikten är en realitet. Det skulle vara ansvarslöst om inte Riksbankens ledning hade den i minne inför räntebesluten.
Riksbankens senaste rapport om stabilitet och haveririsker i storbankerna är en ny påminnelse om hur en alltför slapp reglering av kapitalbasen för bostadslån under flera år försvårat Riksbankens balansgång. Vidare har vice riksbankschefen Cecilia Skingsley påmint om den fråga många vill hålla utanför debatten, att kapitalbeskattningen som den nu är utformad bidrar till att lyfta fastighetspriser och öka risken för riskabel överbelåning.
Hon är moderat, och var med sitt tidigare efternamn Bystedt nära medarbetare till dåvarande ekonomiministern Bo Lundgren, på den tiden då teamet Wibble (FP) och Lundgren (M) med framgång hanterade den väldiga bankkrisen i början av 90-talet, med hjälp av bland andra nuvarande riksbankschefen Ingves.
Det är tänkvärt att även moderater i ansvariga positioner, även om hon inte sitter i Riksbanken i egenskap av partimedlem, kan påtala fördelen med en skattereform som begränsar ränteavdragens störande inverkan på penningpolitik och fastighetspriser.
Riksbankens rapport om bankerna visar inte heller den här gången på ett akut farligt läge. Samtidigt understryks åter riskerna med den stora banksektorn och dess omfattande finansiering av långa huslån med korta värdepapper i utlandet.
Särskilt anmärkningsvärd är analysen av hur de verkliga egenkapitalkraven på bankerna för deras svällande bostadslånegivning hanterats de senaste åren. Att de så kallade riskvikterna för bostadslån fick sjunka till endast fem procent betydde en markant sänkning av det riskkapital bankerna varit tvungna att ha som bas för bostadslånen. Det har inneburit höjd avkastning på bankaktier men starka drivkrafter för den snabba ökningen av hushållens skuldsättning.
I skärpningen av regelverket, med ökade kapitalkrav, ingår att Finansinspektionen nu höjt riskvikterna till 15 procent – och de är på väg mot 25 procent. Därmed är den reella kravnivån åter på nivån kring året 2005. Stefan Ingves håller öppet för ett ytterligare steg till 35 procent, men det beror givetvis på vad helheten av olika åtgärder blir. Den situation som vållats innebär besvärlig balansgång mellan att sanera utlåningsincitament och att undvika alltför häftiga effekter på bostadspriser.
Det slående är inte minst att de ständiga medie-, bank- och fackropen efter ännu lägre styrränta åtföljts av nästan lika ständig tystnad om en annan sak: Bankerna har haft kortsiktigt angenäma men samhällsekonomiskt riskabla regler om kapitalkraven, något som förstärkt den expansiva penningpolitikens tendens att driva upp fastighetspriser och öka riskerna för finansiell instabilitet, konjunkturstörningar och privatekonomiska olyckor.
Kursen har lagts om. Men det kvarstår att såväl skatte- som andra spelregler för kreditmarknaden stimulerar omfattande skuldsättning. Så länge detta pågår som nu har Riksbanken svårare än den borde ha att med styrräntan påverka konjunkturer och arbetsmarknad.