I dag är den genomsnittliga kvaliteten för låg och likvärdigheten ännu lägre. Det senare enligt Skolverkets rapport, som presenterades tidigare i veckan.
Där framgår att elevensbakgrund spelar allt större roll för betygen, att skillnaden i elevsammansättning mellan skolor har ökat och att elevens skolval har fått ökad betydelse för prestationen. Det gäller särskilt elever från hem med svag studietradition, vars resultat höjs om de har skolkompisar från medelklassen.
Lösningen är inte att tvångsbussa barn genom kommunen eller länet. Dels för att vissa barn inte böranvändas som kuddflickor för att höja andra barns resultat. Dels för att resursstarka föräldrar ändå kommer att hitta vägar runt standardmallen, precis som innan det fria skolvalet och friskolereformen infördes.
Vad vi däremot bör göra är att se verkligheten som den är och genomföra det som fungerar.
Ett första steg är att locka de bästa lärarna till skolorna med störst utmaningar. I dag är det enligt Skolverkets generaldirektör ibland tvärtom, eftersom erfarna lärare söker sig bort från skolor i utsatta områden. Sannolikt inte av illvilja, utan som en konsekvens av ett systemfel: Får man likartade anställningsvillkor i en skola där kringarbetet är tidsödande och arbetssituationen jobbig, som i en skola med enklare förutsättningar, väljer de flesta den bekvämaste vägen. Om man däremot erbjuds högre lön, färre undervisningstimmar och mer kompetensutveckling, om man jobbar i en skola i ett utsatt område, kommer många av de mest kvalificerade att söka sig dit. Exempelvis föreslog Jan Björklund (L) i tisdags att de skickligaste lärarna ska kunna tjäna upp till 80 000 kronor.
Samma sak gäller rektorer, där de skickligaste enligt Liberalernas förslag ska kunna ha månadslöner på 100 000 kronor. Det låter kanske mycket, men flera studier visar att rektorns roll som arbetsledare för att höja resultaten inte kan överskattas. Det handlar bland annat om att bygga en gemensam värdegrund, sätta upp mål, organisera samarbeten mellan lärare, backa upp skolpersonalen och vara en aktiv del av att utveckla undervisningen.
Den sortens lönespridning förutsätter att skolpengen ändras och fördelas på ett mer utjämnande sätt, vilket borde ha skett för länge sedan. För ytterst är det rektorn som bestämmer vilka normer som ska sitta i skolans väggar. Exempelvis om anledningen till undermåliga resultat underförstått beror på att eleverna ”bara är bruksbarn”, alternativt ”invandrarbarn”, som man inte kan förvänta sig mer av.Så har varit fallet i en del skolor.
Jämför det med attityden hos rektorn på Fredrikshovs slotts skola i Stockholm, vars niondeklassare har bland de bästa betygen i Sverige. I en intervju med DN säger hon: ”jag är ganska säker på att våra elever kommer att bli människorna som leder samhället”.
Är det någon som är förvånad över att grundskoleelever som möts av den attityden klarar sig bättre än de som ”bara är bruksbarn”? Och är det någon som tycker att tioåringar ska behandlas olika och bemötas av skilda förväntningar, beroende på i vilken skola de går eller av vilka föräldrar de är födda?
Om inte, måste utvecklingen vända. Och det är här de fyra punkterna kommer in i bilden. Om de bästa lärarna antar de tuffaste utmaningarna, ledda av de skickligaste rektorerna, vilket förutsätter ett nytt sätt att fördela skolpengen, så att alla elever möts av höga förväntningar – kommer skolan att närma sig jämlikhet.Särskilt om vi lägger till en femte punkt: Studiero i klassrummen, som enligt OECD är en gemensam faktor för länder med likvärdiga skolsystem.
För problemet är inte att elever och föräldrar väljer olika. Problemet är att vi inte har lyckas pressa tillbaka skolvalets och boendesegregationens negativa effekter.