. Där stod det inte att det skulle göras skillnad mellan demokratier och diktaturer. Delvis har ändå detta, om än indirekt, funnits med i bedömningarna. Många odemokratiska länder skulle inte ha blivit godkända som köpare av svensktillverkad krigsmateriel ifall ansökan hade gjorts. Andra delar av prövningen skulle ha visat på risker att vapnen eller utrustningen skulle kunna användas för att slå ned oppositionella eller för att angripa demokratier.
Det har funnits en hel del mer eller mindre kontroversiella gränsfall. Men det som till sist gjorde slut på motståndet mot att ha ett uttalat demokratikriterium i regelverket var principavtalet med Saudi-Arabien 2005. Det avtalet gällde i hög grad militära produkter, och var påtagligt långtgående, så att det lätt kunde orsaka både utrikespolitiska problem och olämpliga affärer med vapenteknologi. Just detta inträffade också. I avtalet fanns skrivningar som uttryckligen avsåg Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och som följdes av affärskontakter mellan FOI och saudiska myndigheter om ett industriprojekt för ammunition, sprängämnen och drivmotorer för antipansarvapen. Detta projekt havererade innan det startat, och det vållade en rad komplikationer och oro för andra företags affärsrelationer.
Efter haveriet fick Ekot i Sveriges radio uppgifter om det som skett, och detta gavs stor och selektiv uppmärksamhet 2012, men utan att den politiska bakgrunden klargjordes. Redan innan Ekots avslöjande hade riksdagen 2011 begärt den utredning om vapenexportreglerna som sedan tillsattes sommaren 2012, blev klar 2015 och i går resulterade i en lagrådsremiss byggd på enighet mellan sex partier (S, MP, L, C, M och KD).
Resultatet blir att ett vapenköpande lands styrelseskick och demokratiska förhållanden ska vägas in mer än tidigare. Prövningen blir strängare. En del tidigare affärer hade med all sannolikhet inte kunnat göras om de nya reglerna hade gällt då. Men det finns fortfarande möjligheter att väga olika hänsyn mot varandra, och att skilja mellan anfallsvapen och annan utrustning. Ytterst förblir det regeringen som bär ansvar för vad som är befogat med hänsyn till Sveriges egen säkerhetspolitik.
Det har tagit sex år, men resultatet är ändå en framgång för dels Liberalerna, dels Miljöpartiet, som från var sitt håll tog upp frågan om införande av ett demokratikriterium i prövningen. Eventuella nya affärer med Saudi-Arabien hör till det som kan påverkas.
Det är också de negativa följderna av Saudiavtalet för tolv år sedan som skapat enigheten mellan sex partier – som uppnåddes i utredningen 2015 och nu finns även kring lagrådsremissen. Avtalet ingicks av Göran Perssons regering 2005 och riksdagsbehandlades. Det splittrade den dåvarande borgerliga oppositionen. M och C stödde regeringen, medan L (då FP) samt KD motsatte sig avtalet. De båda senare fick också vika sig efter regeringsskiftet 2006, då S stod bakom M- och C-linjen att förlänga avtalet, samtidigt som avtalet ansågs trygga Saab:s ganska stora exportaffär av radarövervakningssystemet Erieye.
Den affären genomfördes, och det var inte den utan hanteringen av det större Saudiavtalet som med tiden gjorde att vapenexportfrågornas järntriangel S – M – C gav efter och omprövade de gamla bestämmelsernas utformning.