Hon förordar vad hon kallar "århundradets arbetsmarknadsreform" för sänkta trösklar in i arbetslivet och fler i arbete i de grupper där arbetslösheten ännu är relativt hög. Hon inser också att den fyrpartiregering som ska uträtta detta skulle behöva förankra mycket av sin politik hos Socialdemokraterna.
Att dessa två tankar tänks samtidigt kan utmana en del, inte bara taktikmakare som är fixerade vid blockpolitisk fyrkantighet. Inom och kring arbetsmarknadsorganisationer finns en del kansliradikaler som främst söker politisk konfrontation. De har inte känsla för att avtalsreglerat samarbete mellan arbetsmarknadens parter vilar på ett sökande efter fungerande, konstruktiv kompromiss.
Fler bör nu ha insett hur den krampaktiga blockpolitiken blivit en återvändsgränd – inte minst i frågor om arbetsmarknaden. Det är en illusion att på ett sådant område tro sig nå bestående resultat och minskning av utanförskap om man inte aktivt sökeren sammanjämkning av grupp- och klassintressen. Eftertanke behöver gå före slagord, även om Annie Lööf haft lätt för de senare. Ändringar som har både för- och nackdelar bör eftersträvas främst där resultaten kan bli betydelsefulla i fråga om ökat arbetskraftsdeltagande, och snabbare väg till egen försörjning. Man bör undvika sådant som har liten eller osäker effekt men som med viss rätt kan ses som rubbningar av avtalsparternas roller inom större delar av arbetsmarknaden
En uppluckring av låsningarna i de här frågorna är starkt önskvärd oavsett från vilket parti statsministern hämtas. Att som Annie Lööf göra en direkt jämförelse mellan en "århundradets arbetsmarknadsreform" och "århundradets skattereform" 1989-90 är dock inte så rättvisande. Bara delar av komplexet arbetsmarknadsregler, avtal, utbildning och skattevillkor är gripbart med riksdagsbeslut om skatte- och arbetsrättslagar. Man behöver kunna resonera sig samman, över blockgränsen mellan partier, men även på arbetsmarknaden.
Annie Lööf behöver som så många andra välja sina strider. För att lösa de knutar som är mest till hinder för arbetssökande är praktik-, lärlings- eller inskolningslöner en viktig reell fråga. Centern har det klart för sig, och andra som vill ha minskade sociala klyftor och goda villkor för anställda behöver också tänka i termer att öka livslönen och de framtida pensionsinkomsterna. Detta går lättare genom snabbare inträde i yrkeslivet, så att en första lägre lön kan leda till bättre reallön över längre tid.
Däremot bör sådana ingrepp i anställningsskyddsreglerna undvikas som i onödan ändrar relationerna mer allmänt mellan fack och arbetsgivare, vad gäller de personer som inte är nyanlända, eller på annat sätt står inför högre trösklar.
Försiktighet och realism är också angelägna om Arbetsförmedlingen. I en tidigare DN-artikel av de fyra alliansledarna märktes att efter en del slarviga paroller om att "lägga ned" hade åtminstone en del insett att mycket av Arbetsförmedlingen måste finnas kvar, även om mer förmedling läggs på fristående utförare.
Det kan leda till värdefull eftertanke att en utredningsgrupp, ledd av den allmänt respekterade nationalekonomen Lars Calmforsochknuten till den centern närstående tankesmedjan Fores, varnar för alltför brådstörtade och radikala grepp i Arbetsförmedlingen. Polisens centralisering är en tankeställare värd att minnas länge.
Utredningsgruppen påpekar även att resultaten hos privata utförare är mer blandade än entydigt positiva. I sin referensgrupp har Fores-utredningen företrädare även från LO och TCO, fast mycket av finansieringen är från näringslivssidan. Det är ett intressant tecken. Öppningar för uppgörelser, som Annie Lööfs budskap i regerings- och arbetsmarknadsfrågorna skulle kräva, är nog ändå inte så omöjliga.
Men det underlättar om man från många håll – även Annie Lööf själv – dämpar tonläget vid kritik av andra parter som måste delta i kompromisser som behövs.