Ledare: I klimatpolitiken behövs mer fossilfri elektricitet

Oljeberoendet har brutits. Kärnkraft och vattenkraft står för det mesta av elförsörjningen. Men det finns några stora undantag. Stålföretaget SSAB släpper ut mer koldioxid till atmosfären än något annat av de i Sörmland verksamma storföretagen. Även i landet som helhet ligger SSAB i topp. Orsaken är kolet i masugnarnas produktionsprocess.

SSAB har satt upp målet att koncernen som helhet ska bli fossilfri till 2045. Det är samma år som under bred politisk enighet angivits för att svenska nettoutsläpp från produktionen ska vara noll.

I börjanav veckan upprepade VD Martin Lindqvist företagets vilja att hålla fast vid målet. Man siktar på att nästa år börja bygga en pilotanläggning för den nya tekniken. Denna är helt beroende av stora volymer elektricitet, till ett pris som gör investeringen ekonomiskt möjlig. Det som ska ersätta kolet i masugnarna är vätgas, som gör att utsläppet blir vatten i stället för koldioxid.

Tekniskt ska det vara möjligt. Men det räcker inte att applådera klimatengagemang och vilja till nysatsningar hos SSAB. Varifrån ska de avsevärda mängderna elektricitet komma? Det går åt stora mängder el till processvärmen och ännu mer till att med elektrolys dela vatten i vätgas och syrgas. Båda delarna är processindustriell verksamhet. Även om elektrolysen inte behöver gå med samma effektuttag hela dygnet och hela året ställer detta slags teknik krav på en betydande ökning av Sveriges baslastförsörjning med ström.

Det är samma som med tanken att till stor del elektrifiera vägtrafiken, med helt eldrivna fordon eller hybridbilar. Den tekniken finns, och i batterifrågan, som varit det stora hindret, har framstegen också tagit fart. Elmotorernas goda verkningsgrad gör att det är helt realistiskt att driva en stor del av trafiken med el. Men liksom med vätgas till masugnarna måste denna ström – om det hela ska ha någon mening – komma från kraftverk som inte bränner fossila bränslen.

Kompletteringsinvesteringar i den lilla skalan, som solceller – eller väderberoende, lite större verk, alltså vindkraft – har inga möjligheter att annat än på marginalen klara av de energimängder och de krav på jämn leverans över dygnet som skulle ställas av SSAB:s fullskaleprojekt – eller av en mer allmän eldrift av biltrafiken. Det finns i stort sett två huvudalternativ för baslasten i avancerade länders elnät. I Sverige och Frankrike har kärnkraften huvuduppgiften. I Tyskland och flera andra länder har kolkraftverk samma huvuduppgift.

Om man inte tänker sig den klimatpolitiska skenlösningen att de mest energikrävande processerna flyttar till länder som struntar i alla klimatkrav så behöver både energibeskattning och övrig energipolitik utformas så att de samlade fossilfria alternativen tillsammans med tekniska förbättringar klarar även en överföring av industriprocesser och trafik till eldrift.

Möjliggör dagens energipolitiska utveckling att SSAB:s projekt kan genomföras? Svaret är nej. Den fördelaktiga behandlingen av kolkraft i en del grannländer undergräver andra kraftverks ekonomi. Långsiktiga nyinvesteringar motverkas. Fyra av Sveriges kärnreaktorer är på väg mot stängning, i tre av fallen därför att gynnandet av kolet stryper deras intäkter, något som åtminstone en del MP-statsråd i Sveriges regering bisarrt nog ser som en framgång.

När ökningen av atmosfärens koldioxidhalt tycks ha accelererat en del, tvärtemot alla ambitioner i Parisavtalet, gör koleldningspolitiken i Europa och på andra håll ont värre.

Motviljan mot EU-beslut om skatter behöver övervinnas på några viktiga punkter. En sådan är att en gemensam lägsta nivå för koldioxidskatt slås fast.