Hur kan en musikal som handlar om slipsklädda missionärer från Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga vara så rolig och fungera till och med i det sekulariserade Sverige?
Och hur kan en föreställning där man skämtar om kvinnlig könsstympning, aids, religion och frossar i stereotypa bilder och exotisering av afrikaner samt använder ett språk så grovt att man inte kan återge en del av det i tryck, få en att bli alldeles varm och upplyft?
Det är egentligen inte konstigare än att "The Book of Mormon" innehåller en underbart mänsklig historia om hur tro, hopp och medmänsklighet möter ren ondska och att dramat hela tiden överraskar och engagerar. Alla ni som älskar tv-serien "South Park" förstår hur det har gått till. "The Book of Mormon" och den tecknade serien har samma upphovsmän, Trey Parker och Matt Stone.
Vi behöver väl inte gå in på vilken succé "The Book of Mormon" är i den engelskspråkiga världen. Nu är musikalen för första gången översatt och det till svenska. På torsdagen var det premiär på Chinateatern i Stockholm med musikalartisten Linus Wahlgren och komikern Per Andersson i huvudrollerna som två unga, naiva mormoner som skickas till en by i norra Uganda för att missionera. Kulturkrocken är total. Byborna är svårt drabbade av aids, parasiter och vidskeplighet. Dessutom terroriseras byn av en galen och ondskefull krigsherre.
Linus Wahlgren är som klippt och skuren i rollen som den "perfekte" mormongossen Äldste Price. Blond och välkammad med gnistrande vita tänder gestaltar han en gyllene yngling med lika stora drömmar och framtidsutsikter som ego och naivitet. Till hans partner utses äldste Cunningham, impopulär, inställsam och klängig. Per Andersson lyckas snart ladda den jobbiga och lillgamla typen till en älskvärd personlighet som stjäl hela showen.
Norska Samantha Gurah gör en gripande gestaltning av den unga, oskuldsfulla tjejen Mabulungi Hatimbis om missionärerna möter i byn, När nerverna släppt taget om henne i andra akten är hon alldeles strålande. Anton Lundqvist som äldste McKinley som "knäpper av" sina känslor för män, är också fantastisk bra.
I första akten är tempot uppskruvat till max och när ridån går ner innan pausen är det svårt att förstå hur man ska orka upprätthålla nerven i en timme till. Men andra akten är ännu bättre, och bjuder på galet underhållande ensemblenummer som "Spooky Mormon mardröm".
Det senaste halvåret har jag sett flera otroligt bra musikaler på svenska scener, som Andrew Lloyd Webbers klassiker "The Phantom of the Opera" med Peter Jöback, och Woody Allens "Bullets over Broadway" med fantastiska Nima Shiavarani. Som helhetsupplevelse är "The Book of Mormon" faktiskt ännu bättre. Historien är roligare och mer angelägen och ensemblenumren så sjukt spektakulära att till och med maskeradscenen i "Phantom of the Opera" känns hopplöst stel och mossig. Det är svårt att peka ut något som hade kunnat vara bättre i "The Book of Mormon".