Ett orimligt belopp, nästan 50 miljoner, tvingas Eskilstunas skattebetalare att betala på grund av några formuleringar som för några år sedan skrevs in och beslutades i de vattenskyddsföreskrifter som nu gäller för kommunens vattentäkt. Man skulle kunna tycka att de experter, som skrivit förslagen till föreskrifter och som sedan politikerna beslutat om, skulle ha en viss vana och erfarenhet från hantering av dylika problemställningar, men så verkar inte vara fallet.
Samtidigt dyker en del frågeställningar upp: Har verkligen all denna mark, 192 hektar (ungefär en yta motsvarande 192 fullstora fotbollsplaner) verkligen använts för potatisodling och hur många år måste man hålla på för att få ihop 50 miljoner?
Om en näringsidkare drabbas av restriktioner måste det väl finnas alternativ till den ordinarie verksamheten? Har ordet ekologisk odling någon relevans i sammanhanget?
Uppenbarligen pågår odling av andra grödor betydligt närmare vattentäkten än Rossvik. Att denna situation uppstått tyder på en viss okunskap och aningslöshet hos de som lagt fram underlag för beslut i en så viktig fråga som skydd av Eskilstunas vattentäkt. Målet med skydd av vattentäkten är ju odiskutabelt men att det skall få sådana ekonomiska konsekvenser verkar orimligt. 50 miljoner av Eskilstunas välbehövliga skattepengar rakt ner i enskild företagares ficka istället för satsningar på angelägna samhällsreformer. Några förklaringar med lite sifferredovisning vore på sin plats av någon som är insatt i frågan.
Het potatis...