I verkligheten är det tveksamt om ens ett påbud från Abraham skulle göra någon skillnad.
En konflikt som sedan länge är människors vardag har små möjligheter att plötsligt lösas. Framför allt eftersom det generellt saknas tillit mellan de båda sidorna, även om flera lokala organisationer försöker skapa bättre relationer mellan israeler och palestinier.
Den hopplösheten, som ibland har gått över i en uppgivenhet, är det största intrycket av det heliga landet, där jag och flera anda svenska journalister nyligen tillbringade en vecka, på en studieresa arrangerad av Svenska kyrkan och Diakonia.
Annars hade 2017, ur symbolisk synvinkel, varit ett bra år för att hitta en lösning.
Det är 100 år sedan Balfourdeklarationen, som öppnade dörren för ett judiskt hemland, bland annat med motiveringen att judar aldrig fullt ut kommer att kunna känna sig säkra i Europa. 70 år sedan FN 1947 gav sitt stöd till att dela landet i två enheter – en för judar och en för araber, varpå idén om ett förenat land övergavs – samt 50 år sedan det arabisk-israeliska sexdagarskriget.
Någon snabb fred innan årsskiftet kommer det dock inte att bli. Just nu råder i princip dödläge, vilket inte betyder att alla har släppt tanken på att konflikten ska upphöra. Däremot verkar många som vi träffar snarare drömma om något slags stabilitet, än om en fred i ordets traditionella bemärkelse.
Frustrationerna är lätta att förstå. Först israelernas, där de som bor på kibbutzen vid den israeliska staden Sderot, ett par kilometer från Gazaremsan, har byggt skyddsrum i varje hus samt utomhus, för att snabbt kunna söka skydd när attackerna kommer från Gaza.
Lika enkelt är det att haja att Israel känner ett enormt behov av att skydda både sitt land och dess invånare, och att många städer kryllar av grönklädda soldater med stora vapen. Dels för att hela regionen är instabil. Dels för att det tidigare förekom så många självmordsbombare i Jerusalem att de styrande politikerna rimligtvis behövde agera, vilket resulterade i en barriär, mur eller stängsel – ordvalet varierar – som gör det omöjligt för araber på Västbanken att komma in i Jerusalem, om de inte har särskilda tillstånd, exempelvis för att arbeta.
Det betyder att flera tusen personer, både morgon och kväll, måste köa till en flygplatsliknande säkerhetskontroll, för att ta sig från den ena sidan till den andra, något som givetvis skapar irritation. Särskilt eftersom det ibland går fort, i andra fall kan ta timmar, vilket gör att en del går upp mitt i natten för att vara säkra på att hinna i tid.
Jämför det med ramaskriet som uppstod bland arbetspendlarna i Öresundsregionen när Sverige införde gränskontroller mot Danmark, som förlänger hemresan med cirka en halvtimme.
Dessutom finns de israeliska bosättningarna på palestinskt territorium. Trots att USA, EU, FN och andra vid en rad tillfällen krävt att Israel ska sluta bygga blir dessa bara fler, irritationen bland araber i områdena växer och båda sidor vittnar om spontana dispyter mellan bosättare och lokalbefolkning.
Därmed inte sagt att det helt saknas ljuspunkter i Israel-Palestina. Kristna skolor lockar barn från alla religioner, vilket gör att elever med olika bakgrund möts. Organisationen ”The parents circle”, bestående av israeler och araber som har förlorat en familjemedlem i konflikten, reser runt och berättar om sina upplevelser tillsammans.
Det är här någonstans, i mötet mellan människor, öppningen till en tvåstatslösning finns. En enstatslösning, som några föreslår, gör sannolikt ingen nöjd. Bland annat eftersom idén att det ska finnas en stat med judisk majoritet faller.
Än så länge är dock vägen till en fridfull tillvaro lång, men det gör den inte mindre viktig, både av humanitära och religiösa skäl. I Israel-Palestina föddes, predikade, avrättades och återuppstod Jesus. Här begravdes bland annat Isak och Abraham, som enligt Gamla testamentet blivit lovad landet av Gud. Inom islam är Jerusalem den tredje heligaste staden.
Här har araber bott i generationer. Här föds, lever, dör, bor och verkar människor än i dag.
För Israel-Palestina är så mycket mer än en konflikt. På en yta ungefär lika stor som en tredjedels Småland har fler människor än i hela Sverige sin vardag. Det är lätt att glömma när man läser nyhetsartiklarna.