Efter tidigare låsningar och tvärstopp vill det till att fack och arbetsgivarenu sätter sig och kommer överens. Både i politik och i organisationer bör de förenklade slagorden om "de enkla jobbens" villkor upphöra.
Lagstiftning är ett trubbigt instrument. Anställningsformer hanteras vanligen bättre i kollektivavtal, särskilt då det behövs anpassning till skiftande förhållanden iyrken och branscher. Avtalsområdena skiljer sig åt en hel del i vilka kunskaper som behövs i förväg och vilka man bättre utvecklar genom att skola upp sig på en arbetsplats.
Såväl centrala ramavtal som nya anställningsformer i arbetsrätten kan ha sitt värde, ifall de utformas med respekt för parternas roller och intressen. Men det är omöjligt attpå den vägen få en god anpassning till de särskilda förhållanden som finns på åtskilliga håll i kommunal och privat sektor. Behovet av flexibilitet är ännu större när det i praktiken ofta handlar om att delar av en arbetsvecka ägnas åt arbete, med handledning, medan andra delarska användas för studier – på arbetsplatsen eller i en skola. Avtalen behöver dessutom kunna tillämpas utan godkännande från Arbetsförmedlingen i varje enskilt fall.
Det behövs lokalt en smidighet i samverkan mellan arbetsgivare, fack och utbildningsväsende. Detta är en gren som många i Sverige är mycket duktiga i. Det är därför så mycket mer irriterande att det gång på gång skurit sig på det centrala planet, både mellan huvudorganisationerna LO och Svenskt Näringsliv, liksom mellan en del av de politiska partierna.
Att det låst sig tidigare beror dock inte bara på politiskt slagordsmakeri. Något som LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson berörde vid pressträffen i går är att behovet av flexibilitet och yrkesanpassning talar för att man gör upp avtalsområde för avtalsområde. Samtidigt vill LO och andra ha hjälp från regering och riksdag med de ekonomiska villkorennär introduktionsanställningar av olika slag förenas med studier. Ska staten skjuta till pengar behöver regelverket för detta anges centralt. Om det verkligen var på den punkten det tidigare skar sig mellan LO och Svenskt Näringsliv är oklart. Det var ett praktfullt haveri i slutet av 2016 när en tidigare ansats till förhandlingar spräcktes innan den ens kommit i gång, och ömsesidiga beskyllningar flög hit och dit.
Det har även varitett övermått av överord från olika håll om oppositionsutspelet från de fyra tidigare regeringspartierna om inträdesjobb, där arbete (70 procent av tiden) och studier skulle blandas, och där lönerna indirektanges av kollektivavtalens lägstalön, multiplicerad med de 70 procenten. Det förutsattes dock att parterna på arbetsmarknaden helst borde träffa avtal, och den nya anställningsformen sågs som en utväg ifall det åter misslyckades.
Det rimliga är nu dels att arbetsgivare och fack gör allvar av att lösa upp knutarna, dels att de seriösa politiska partierna samfällt betonar att parterna har ansvar och att de inte får misslyckas den här gången. Samtidigt bör man i politiken ha en öppen attityd, för att få bred uppslutning kring de kompletterande statliga åtgärderna som kommer att behövas om både kraven och de ekonomiska villkoren för studier.
Intresset av att lösa uppgiften bör vara ömsesidigt. Både i politiken och på arbetsmarknaden är det enbart negativt om höga trösklar in i arbetslivet vållar bestående sociala och ekonomiska klyftor. Trösklarna behöver sänkas. Det ökar kortsiktigt lönespridningen, men det följs efter ett tag av att klyftorna minskar, genom att fler är i arbete och kan tjäna bättre.