Om ett land som Sverige ska klara sig i en skärpt internationell konkurrens behöver det förändringsförmåga och hög kunskapsnivå i näringsliv och arbetskraft.
Det är då nödvändigt att både ha lägre marginalskatter på arbete – inte högre än jämförbara konkurrentländers – och samtidigt få in skatteintäkter till ett starkt välfärdssystem, som ger trygghet i förändring och jämnar vägen för vidareutbildning och anpassning. Detta är en politiskt mycket krävande uppgift.
Det är inte så ofta man ser ett genomtänkt försök att i stora drag formulera hur detta ska göras, och hur det dessutom ska sammanfogas med andra stora frågor som miljö, energi och jämställdhet mellan kvinnor och män. Men i det partiprogramförslag som Folkpartiet liberalerna behandlar i Västerås den här helgen tas det verkligen ett genomtänkt grepp på den stora uppgiften. Det skulle kunna hålla som grund för att samla stöd från många håll, i samverkan med andra partier, och med en avsevärt mer ledande roll än den FP har i dag.
Det verkar som om partiets ledning ryggar tillbaka något inför detta. Men det är ändå en viktig insikt att ett land visserligen kan ha högre skattekvot än en del andra och ändå vara konkurrenskraftigt, men att skattebördan då inte får ligga så att den straffar ut arbetsinsatser och företagande och gör utbildning olönsam. En ekonomi med fungerande arbetsmarknad med låg arbetslöshet och stark utveckling av produktivitet och teknik kan inte ha en alltför sammanpressad lönestruktur.
Sociala klyftor och andra orättvisor måste därför begränsas på andra sätt än genom mycket höga inkomstskatter och små löneskillnader. Det ställer i sin tur krav: På bra skolor som utjämnar sociala skillnader, på välfungerande socialförsäkringar, på god sjukvård och på en restriktiv alkohol- och narkotikapolitik. Allt detta är FP-linjer med lång socialliberal tradition. De finns i programförslaget där de har framträdande platser, men utan att man förmår att från ledningen knyta ihop helheten till en så offensiv och konstruktiv politik för det kommande årtiondet som partiet faktiskt har på hand.
Nu inträffar i stället sådant som att riksdagsman Carl B Hamilton förmår landsmötet att inte oroa intressegrupper och inte ta politiska risker med att tydligt säga att en stor, genomgripande skattereform behövs. Att han fick som han ville i den omröstningen var en onödig seger för den taktiska räddhågsenheten.
Å ena sidan känner man sig pressad av de ihållande kampanjerna där nästan allt som i själva verket under 20 år räddat Sverige från ett franskt eller italienskt öde fördöms som orättvist eller misslyckat. Jan Björklund ägnade ett långt och effektivt avsnitt i sitt kongresstal i torsdags åt att slå tillbaka mot sådana föreställningar om att väldigt mycket blivit sämre, fast man trots 2008-09 års kris lyckats bevara eller förbättra det.
Å andra sidan leder de allra senaste årens inflammerade debatter och skattetaktik till stelnade tankefigurer, som hotar att blockera den initiativkraft som partiprogrammet faktiskt pekar fram mot.