Ett sådant land har stora möjligheter att förvärra sin egen situation, särskilt om stora delar av den politiska opinionen inbillar sig att det är välfärden som försvaras när problemen förlängs och fördjupas. Och ännu mer om andra delar av opinionen protesterar högljutt mot obekväma beslut och tar sin tillflykt till en missnöjespolitik fylld av fördomar och skenlösningar.
Detta är nu inte Sverige. Det kunde ha varit Sverige om inte politiken, några av arbetsmarknadsorganisationerna och många företag i så hög grad hade lyckats bryta upp de onda cirklar som blev allt värre under den långa inflationsperiod som kulminerade under senare delen av 1980-talet.
Nästan allt som gjorts rätt, från skatte- och pensionsreformer till Industriavtalet, som blev normsättande i en låginflationsekonomi – och till budgetsanering och avregleringar – har visserligen utsatts för långvariga och fräna missnöjeskampanjer, som i flera fall fortfarande pågår. Men i tillräcklig omfattning har Sverige ändå lyckats hålla kursen och är nu i ett bättre läge – inte minst jämfört med ett sådant land som Frankrike.
Däremot är det åtskilligt inför valåret 2014 som har likheter med de attityder som orsakat, och nu fördjupar, stagnation och kriser – i Frankrike och en del andra länder söderut. Fransk nyfascism, inlindad i en förklädnad av missnöje och samspel med den reformfientliga vänstern, företräds i svensk och en del annan politik numera av kopior och kamratpartier till franska Front National.
Det saknas inte heller möjligheter att i val hämta hit mycket annat som gör ont värre, såsom franskt reformmotstånd, missriktade franska skattehöjningar, fransk regleringsmentalitet, fransk offentlig sektor och fransk motvilja mot frihandel
På ett av de få områden där Frankrike är ledande och har en stor fördel i fråga om både konkurrenskraft och klimathänsyn, nämligen elförsörjningen, är det i stället en dragning på svensk vänsterkant mot den tyska politiken. Kombinationen av fransk ekonomisk politik och tysk energipolitik är på lite sikt ett recept för avindustrialisering och sönderfallande välfärd.
Varför är det då på väg att gå så illa i Frankrike? Därför att man inte kan samla sig till att göra sådant som kortsiktigt är besvärligt eller utmanar militanta intressegrupper. Dessutom verkar man inte vilja förstå att förlusten av arbetstillfällen i hög grad beror på att landet under åtskilliga år successivt försämrat sin egen konkurrenskraft genom expansiv lönebildning, vårdslös budgetpolitik och för lite av forskning och förnyelse.
Den tredje presidenten i rad är nu på väg att misslyckas med att få rätsida på problemen. De åtgärder som ändå vidtas är delvis missriktade och möts av militanta protestaktioner.
Det går att välja den franska vägen också i Sverige. Det bör vi akta oss för. Men även om vi i Sverige lyckas fortsätta på den kurs som fört oss bort från de farligaste farvattnen så måste vi räkna med risken att Frankrike och en del andra länder kan fördjupa Europas ekonomiska kris, så att även vi blir negativt påverkade.