Det är annars gott om sådana recept. Hårdare beskattning av arbete, höga kostnader som utplånar konkurrenskraft, sämre villkor för produktionen, ökande kostnader inom socialförsäkringar, undergrävd pensionsreform, skola utan läxor och med sänkta eller suddigare krav på kvalitet, tysk energipolitik, billigare alkohol och franskt motstånd mot besparingar. Just sådant är inte så ovanligt som förordade lösningar på diverse svenska, och mer måttliga, svårigheter – men skulle skicka landet från askan i elden.
Till sådana olyckskurser hör också att fylla politiken med högerpopulismens blandning av ekonomisk isolationism, löftespolitik som liknar vänsterpopulism, ekonomiska och andra repressalier mot invandrare och andra syndabockar samt helt eller delvis avbrytande av det europeiska samarbetet.
Ytterhöger och yttervänster möts i en del frågor men inte alla, och de möts inte minst i sin önskan att skylla bekymmer på EU och att om möjligt gå ur EU eller få EU att upphöra.
I verkligheten är det en grupp vanskötta medlemsländer som riskerar att skada eller förstöra EU. Däremot är det inte EU som är upphovet till kriserna i medlemsländerna, trots att mycket i samarbetets innehåll och byråkratin i Bryssel kan kritiseras och bör reformeras.
Det är en av de på en gång blodfattiga och destruktiva politiska illusionerna att vi i Sverige skulle kunna ha något att vinna på att bildligt talat montera ned Öresundsbron, och avskärma oss rätt mycket från ekonomiskt, mänskligt, politiskt och kulturellt utbyte. Det skulle skapa en kortsiktig men falsk handlingsfrihet, i det att en massa ekonomiska regleringar och styrmedel skulle kunna tillgripas utan hänsyn till EU-samordning, men i många fall till stor nackdel för marknadsekonomins vitalitet.
Det vi däremot behöver, och som diskuteras för lite, är en handfast, realistisk politik för att tillsammans med andra påverka Europas utveckling och få denna på rätt kurs igen – efter de självförvållade kriser som nu kan komma att hota både välfärden och de politiska systemen i en del länder, och faktiskt få EU-samarbetet att haverera. Det behövs en Europapolitik som inte har så mycket vackra ord och visioner, men som har som kärna att samverka med andra för att undvika att ekonomin och säkerhetspolitiken i vår närhet går överstyr.
Det behövs också en beredskap i tänkande och i politiska samarbetsformer för att kunna klara situationer där några viktiga EU-länder faller offer för extremism eller ekonomiska sammanbrott och där vi måste gå samman med andra för att ta till vara våra intressen och skydda de baltiska staterna och andra som är ännu mer beroende av EU-samarbetet än vi.
Det skulle vara en långt gången dårskap att som yttre högern och yttre vänstern vilja påskynda EU-samarbetets förfall eller avbrytande. Men till skillnad från för några år sedan ligger det nu inom det eventuellt möjligas gränser att Frankrike förlamas av högerextremism och ekonomisk kalabalik, att Italien gör statsbankrutt eller att Storbritannien lämnar EU och dessutom klyvs genom en skotsk utbrytning.
Sådana scenarier kan se lustiga ut för dem som ännu har hjärtat i Bresjnevtidens Kreml eller har sina andliga rötter i högerextremismens blomstringstid innan USA och Storbritannien räddade Europa. Men för ett land som Sverige skulle en sådan europeisk utveckling vara en ekonomisk megaolycka och ett tillspetsat säkerhetspolitiskt hot.