Vård på sjukhus är dyr, och det är stort slöseri om patienter blir kvar onödigt länge på kvalificerade specialistkliniker.
Den vetenskapliga utvecklingen medför dock att det inom vissa områden blir fler specialiteter, där teknik, metoder och kompetenskrav skiljer sig så mycket att det är svårt för kliniker att ta hand om varandras patienter. Det behövs punktvis fler vårdplatser än tidigare även när utvecklingen i stort går åt motsatt håll.
Men det förenklade perspektiv som ofta dominerar debatten är att "överbeläggning" och resursbrist råder, medan det talas väldigt tyst om de kliniker där det är ofta finns tomma sängar – eller där "överbeläggning" beror på dålig planering och bristande kontakt mellan olika delar av vårdkedjan.
Senast har SKL:s tidning Dagens Samhälle ställt samman statistik för kroppssjukvården och slagit upp stort att det per dag i september var 430 personer inlagda utöver det officiella antalet platser på de kliniker där de togs in, samt att 185 personer låg på en annan klinik än den som hade huvudansvar för dem.
Bakom detta finns en del verkliga problem, framför allt då patienter ibland skickas hem trots att de medicinskt sett borde ha stannat på sjukhuset. Det är också bra att det förs statistik, så att sjukhus kan jämföras och ljus sättas på kvalitetsskillnader.
Men det blir ändå snett när statistiken slås upp som kris och olycka. Psykiatrin och missbrukarvården torde ha långt större brister vad gäller tillgång på rätt vård, medan kroppssjukvården – som har högre status och lätt att få rubriker om "överbeläggning" – är i ett för det mesta bra skick.
Tabellen i Dagens Samhälle visar hur ett fåtal landsting, däribland Halland och Gävleborg, samt vissa av universitetssjukhusen har antingen kapacitetsbrist eller dålig förmåga att samordna och hjälpas åt.
Landstinget Sörmland finns inte med på den problemlistan. Alla de tre sjukhusen ligger i tabellen bättre än riksgenomsnittet vad gäller "överbeläggning". I Katrineholm och Nyköping är den närmast sällsynt. De sjukhusen är med i tabellen främst med ett antal patienter där klinikerna hjälpt varandra att jämna ut arbetsbelastning.
Detta behöver inte alls vara fel. Många gånger är det effektiv resurshushållning och god vård att kliniker med tomma sängar hjälper dem som för tillfället har högre tryck. Likaså behöver det inte vara negativt att sjukhus som ligger på måttligt avstånd avlastar varandra vid behov, även om patienter kan behöva passera en landstingsgräns.
De verkliga resursbristerna behöver identifieras och åtgärdas där de finns. En övergripande statistik där verkliga och skenbara brister blandas är en dålig grund för krisrapporter och en ännu sämre grund för stora ekonomiska satsningar.
Den samlade "överbeläggningen", inklusive patienter som andra kliniker hjälper till med, är som månadsgenomsnitt i riket inte större än drygt två per 100 sjukhusplatser.Brutto, inte netto. Samtidigt finns ju outnyttjade platser.
Ofta är det dessutom inte på sjukhusen som orsaker till platsbrist finns. Det kan i stället vara äldrevården, primärvården och otillräcklig samverkan mellan dessa som leder till att patienter i onödan transporteras till sjukhus.
Vårdkedjan måste ses som en helhet. Ett mycket stort antal sjukhussängar, som en del andra länder har, är tecken på dålig planering och slöseri, inte på bättre hälsa eller bättre omsorg.