Det är i den partiledningen ingen direkt överraskning att vice ordföranden, Jonas Åkerlund, inte bara är en slipsprydd ledamot i riksdagens Konstitutionsutskott, utan också har verkat under täcknamnet "Viktor" som hatpropagandist och hetsare i partiradio. Det är ju samma partiledning som har ett partiorgan med hemlig utgivare för att sprida liknande propaganda. Det är också den partiledningen som beställt och spritt en valfilm där en pensionär jagades av vad som skulle föreställa somaliska kvinnor med barnvagnar.
Det är i samma partiledning som en av de centrala personerna höll tal på partikongress med samma slags budskap om hot och förräderi som massmördaren Breivik sög åt sig ur liknande källor. Riksdagsmannen Kent Ekeroth har sedan dess hunnit med att kräva åtal mot den kristna tidningen Dagen, vifta med järnrör i Stockholmsnatten och vara Åkessons såvitt bekant främste kontaktman gentemot samarbetande ytterkantspartier på kontinenten.
Sådana personer utesluts inte. Deras dubbla roller är inte några undantag eller olyckshändelser. Det är så partiet opererar. Däremot försöker partiet undvika att visa sin insida för onödigt många väljare.
Talet om nolltolerans mot rasism är ett sätt från ledningen att ge ett felaktigt intryck till de väljare som kan dras med i missnöjespolitiken men inte tål att se dess insida. Det som påstås vara otillåtet är dock det som hela tiden förekommer med partiledningens goda minne. På motsvarande sätt är det rätt mycket teater i en del demonstrativa uteslutningar av lokala företrädare och underhuggare som inte varit slipade nog att säga rätt sak inför rätt publik.
Kent Ekeroth har förstås inte blivit utesluten. Jonas Åkerlund blir det troligen inte heller. Om en riktigt central person faller offer för uteslutandet, som i SD pågår på ett sätt som liknar ett kommunistparti förr i tiden, så handlar det om att inte vara följsam mot ledningen.
Det förvånande är alltså inte att ledamoten har kommit in i Konstitutionsutskottet efter att ha propagerat för kollektivutvisningar av släktingar och efter att ha satt stämpeln "parasiter" på flyktingar från de etniska rensningarna i Bosnien och från Saddamregimens brutalitet mot kurderna. (Det var till stor del därifrån flyende hade kommit till Sverige några år innan "Viktor" under falskt namn vevade på i SD:s partiradio.)
Det som däremot är märkligt är att SD som regel slipper ta det slags följder som skulle drabbat andra partier om en vice partiordförande skulle ha avslöjats med ens en liten bråkdel av vad högsta SD-ledningen har på sin meritlista.
Skulle en vice ordförande i Centerpartiet kunna ha gjort ett partijobb av det slag som "Viktor" – alias Åkerlund – utförde? Skulle ett språkrör i MP ha kunna ha en sådan sak i bagaget?
Det är inte, som SD-ledningen gnäller om varje gång någon av deras dolda aktiviteter får dagsljus på sig, på det sättet att massmedierna är orättvist stygga mot Åkesson, Söder och deras närmaste medarbetare. Tvärtom. Med undantag för främst en handfull landsortstidningar behandlas SD långt mildare och mer undfallande i medierna än vad något annat parti skulle behöva stå ut med om det betedde sig på samma sätt.