Nu avslöjas i Washington Post att USA:s underrättelsetjänster iakttagit förberedelser för att dölja såväl färdiga atombomber som produktionskapacitet för kärnvapen. Det är inte oväntat, snarare ett förutsägbart huvudproblem: Kan tillförlitlig internationell inspektion i det slutna Nordkorea alls uppnås? Annars kan ju regimen trots löften ha kvar atomvapen och även sälja bomber eller kärnteknik till andra stater.
Utan hänsyn till de verkliga svårigheterna var Trump kvick med att proklamera egen framgång, berömma Nordkoreas härskare, och samtidigt skapa otrygghet i Sydkorea. Inte bara med att ställa in militärövningar, utan genom att brådstörtat tala om att USA:s trupper kan dras bort.
På twitter och på kampanjmöten – som det på bilden, i North Dakota i fredags – fortsätter Trump att skrävla över framgång i Singapore. Detta har de senaste veckorna åtföljts av vildsintheter som att EU skulle ha grundats för att pungslå USA. Han har slängt hotelser omkring sig om höga tullar på tyska, och andra europeiska bilar.
Med formuleringar som att ”folket” vänder sig mot Angela Merkel har han gett demonstrativt understöd till den yttre högern i Europa och till en falang bland kontinentens kristdemokrater, främst i Österrike och Bayern, som vill driva bort henne. Hans ambassadör i Tyskland har i högerextrem press i Europa understött tanken att Merkel ska störtas från höger.
Diktatorn Kim blev däremot överöst med lovord, strax efter att Trump kvaddat ett toppmöte med ledande demokratier i G7-gruppen. Först provocerade han med att Putin borde tas in i klubben. Sedan drog han tillbaka USA:s godkännande av slutkommunikén.
Om två veckor möter Trump Putin, i Helsingfors. Syfte och dagordning är höljda i dunkel. Resan till Finland föregås av att Trump passerar genom ett Natotoppmöte i Bryssel. Stor oro sprider sig i demokratiska regeringar för en repris på Trumps färd till Kanada och Singapore.
Det är bara alltför möjligt att han först gör demokratier otrygga genom att i Natokretsen sprida osäkerhet om USA:s åtaganden, för att därpå idka byteshandel med Putin. Kommer han att i Helsingfors skrodera med egna påstådda framgångar, medan Putin får de substantiella maktpolitiska fördelarna och Finland – liksom Sverige – ett än mer osäkert närområde?
Trumps utbrott mot frihandel och mot USA:s allierade åtföljs av att han villigt suger i sig den radikala, ofta Putinfrämjande europeiska ytterhögerns fraser, så att han gång på gång låter som ett eko av dessa ytterlighetsriktningar på vår sida om Atlanten. Utvecklingen är djupt allvarlig, men har hittills knappt påverkat sakinnehåll eller tonläge i den svenska valrörelsen.
Alltför många blundar hårt inför den klyfta som öppnats tvärs genom borgerlig europeisk och svensk opinion, inte minst inom eller mellan kontinentens kristdemokratiska och liknande partier. Ska de som i Österrike liera sig med den radikalt antiliberala ytterhögern? Eller ska de som under Angela Merkel samverka med socialdemokrater och liberaler och vara en del av den breda center som står ytterlighetskrafterna emot? De frågorna ställs också i Sverige.
Bland svenska moderater är Carl Bildt en återkommande och välformulerad kritiker av Trump och dennes utrikespolitik. Detta är han inför amerikansk publik, som krönikör i Washington Post. Någon motsvarande grad av klarhet från Bildt eller andra vad gäller Europa – mot dem som vill undergräva eller fälla Merkel – hörs det inte så mycket av.
Ytterhögern har från M för det mesta bemötts med taktiskt manövrerande och verbal anpassning – Ulf Kristerssons skarpare ord i Visby på söndagskvällen var ett undantag från detta – varaktigt eller mer bestående återstår att se.
Om behovet för demokrater att på olika sätt samverka över blockgränsen hörs inte mycket. Ganska tyst har det också varit om det dubbla, och tilltagande, säkerhetshotet från en yttre höger som undergräver EU- och Nato-samverkan och aktivt eller indirekt är ett stöd för Putin mot demokratin och det öppna, toleranta samhället. I den fortsätta valrörelsen är detta en av största frågorna som väljare och partier ställs inför.